För exakt nio år sedan var jag på väg uppför trappan till övervåningen, vände min otympliga kropp mot maken och sa: du kan sova lugnt i natt, det blir ingen bebis 1 april, inte! Jag hade helt fel. Vid nästan 42 års ålder blev jag mamma till en tjej som kom helt punktligt. Och nu fyller hon nio år. Ett under!
Läs Mer…

Idag får blogginlägget bli ett enda stort YES!!! Leksands IF går upp i Elitserien. Äntligen! Ja, och då är ju inte det här ens en blogg där man ofta kan läsa om sport. Jag ÄR verkligen ingen sportfåne, inte ens fantast. Men hockey och Leksand, det är något annat det. I Leksand tillbringade vi varje sommar fram tills jag var en så där 19 år. Där har jag fortfarande släkt och är det någon plats jag känner mer för än andra, så är det Leksand. Där finns rötter som jag håller högt, där finns minnen och där finns trygghet. Jag
Läs Mer…

Det slog mig ikväll när jag såg Let’s dance. När 16-årige Oscar dansade pasodoble och lyckades få fram en manlighet och säkerhet långt över sin ålder, så visste jag: alla borde lära sig att dansa! Jag vet, för under ett par år gick maken och jag och lärde oss dansa quickstep, vals, chacha, tango och jive. För att klara det måste man vara lyhörd, våga vara nära och både kunna följa och vara tydlig i sina egna rörelser. Man mår bra av dans, helt enkelt. Inte bara för att det är så oerhört roligt, utan för att det ger så
Läs Mer…

Borta bra, men hemma bäst. Visst är det så. Och nu har vi landat på svensk mark efter vår lilla utflykt till London. En resa består av tre delar: planeringen, själva genomförandet och minnena efteråt. Så nu är vi med andra ord redan inne i fas tre. För att knyta an till ett tidigare blogginlägg, det om garnlekarna, så har vi under resan nått nya höjder. Nu kan både dottern och jag utan vidare knepa ihop Fallskärmen Nyckelknippan (suddig o trasslig här, dock…) Flugan Och sist, men inte minst Fisknätet Därutöver kan nämnas Harpunen, Kokospalmen, Fällan och ja, förstås Tekoppen,
Läs Mer…

2 055 stycken sedan måndags eftermiddag. Duvor, kanske? Nix! Människor? Ne-ej! Butiker? Icke, sa Nicke! Inte heller antal tuggummin på trottoarerna, uteliggare, poliser, ambulanser eller svarta taxibilar. Däremot är det faktiskt 2 055 dubbeldäckare som dottern räknat ihop under våra dagar här i London. Vi har åkt med en väldig massa av dem också. Ett tag idag var vi så uttrötta i benen, att vi bara hoppade på en vacker röd dubbeldäckare. Där satt vi högst upp och längst fram, mumsandes på en cupcake från Harrods, medan Sloane square och Chelsea susade förbi utanför fönstret. Spelar ingen roll att tunnelbanan
Läs Mer…

Vårt Londonäventyr fortsätter. För nioåringen är det utan tvekan det fem våningar stora leksakspalatset Hamleys, som lämnar avtryck. För mig är det snarare upplevelsen av hur en megatrött och mellanmålsbehövande unge, så fullständigt kan kliva in i rollen som oh! så uppfostrad tedrickande ung dam på Afternoon Tea i orangeriet på Kensington Palace. Sjutton vet, om inte till och med lillfingret spretade ut lite, där hon mumsade i sig trekantiga äggsmörgåsar till det uppskattade teet.    
Läs Mer…

Det är häftigt att resa med barn. Det gör att man själv har lättare att se allt ur samma perspektiv. Idag har jag därför suttit längst fram på en dubbeldäckares övervåning och förtjust utropat: titta St Paul’s, Big Ben, The Eye, Trafalgar Square och så vidare. Dottern vred sig 180 grader med sin iPod för att hinna fånga allt med kameran. Att ta bussen istället för tunnelbanan från tågstationen till vårt hotell nära Paddington station, visade sig vara ett riktigt lyckokast. Bussen åkte förbi ALLT! Allt från klassiska sevärdheter till Hamleys, Selfridges och GAP. Bra start på vår Londonresa! I
Läs Mer…

I morgon lyfter vi, dottern och jag. På vår första gemensamma utlandsresa på tu man hand. Vi ska till London och njuta av blommande påskliljor och krokus i Hyde Park. Eller ja, det var i alla fall så jag tänkte när jag bokade resan. Slutet på mars var ju så långt borta och vem i all sin dar hade kunnat tro att vintern fortfarande skulle ha den här delen av världen i sitt järngrepp. Åker gör vi förstås i alla fall, trots snöfall och iskyla. Det blir gôtt, hur vädret än är. Att flyga med Ryan Air gör jag med kluvet
Läs Mer…

Undrar just om det är ett ålderstecken, att man kan nöja sig med ganska enkla saker i livet? Sitter på en buss i barndomsstaden. Även om bussen är modern, så gör de många farthindersbulorna färden lika skumpig som förr. Jag är på väg till en date och faktiskt är det lite småpirrigt och förväntansfullt. Kläderna är valda med omsorg och konsertbiljetterna bokade sedan länge. För att komma fram ska jag efter bussen sätta mig på ett tåg. Säkert hjälper det till, just att jag är i barndomsstaden. Det är så lätt att ramla tillbaka i gamla känslor och minnen. Mycket
Läs Mer…

Där går hon iväg, i sin gula täckjacka. Med beslutsamma steg lämnar hon tomten och siktar mot busshållplatsen. Hon är nio år minus två veckor och ska åka buss till skolan ensam för första gången. Ja, inte för att hon behöver. 20 minuter efter att hon har åkt iväg med bussen, åker nämligen hennes mor med sin bil till sin arbetsplats ett kvarter från skolan. Med bil tar det knappt 20 minuter att ta sig dit. Med buss 40 minuter… Men självständighet och längtan efter att klara av nya utmaningar mäts varken i minuter eller kronor. En ny tid har
Läs Mer…