Dag 17
- På inbjudan till ledningsgruppens konferens stod det: Vi inleder med obligatorisk bastu.
Som alltid när jag säger den meningen hör jag hur auditoriet flämtar till, någon skrattar till och så tystnar allt när de ser på mig att jag verkligen inte skojar. När jag berättar vidare om hur jag gick till vd:n och sade att jag inte tänkte bada bastu som ensam kvinna med åtta män och vd svarade:
-Inte? Så synd, det som kan hända så trevliga saker i en bastu, Anna-Karin.
Fortfarande undrar jag hur jag kom därifrån med förståndet i behåll - även om det var nätt och jämnt. När jag ringde hem till väninnan E efter den där konferensen kände hon inte igen rösten på mig. Den var så helt tömd på energi. Det var för sent för att svara tillbaka något käckt och fräckt. Vi hade kommit förbi den punkten för länge sedan, jag hade blivit knockad, golvad, tillintetgjord efter att ha blivit utsatt för ett ganska systematiskt användande av härskartekniker och jag tror det tog extra hårt, för att jag var så totalt oförberedd. Jag som alltid haft lyckan att få vara med i sammanhang där jag känt mig uppskattad och respekterad.
Att få vara ute och berätta om härskartekniker (alltid enligt Berit Ås teorier) och hur man kan bemöta dem, är mitt sätt att ge tillbaka. Jag tror inte på att slå tillbaka, men kan jag stärka någon kvinna som är i liknande situation eller förbereda en annan så att hon inte hamnar där, så är jag nöjd.
Under dagens föreläsning gick vi igenom hur man kan stärka sig själv och boosta sig själv, så man kan stå emot bättre. Och så tränade vi in må-bra-gester så att vi liksom idrottskvinnor och -män kan förstärka det som är bra och innan jag lämnade dem fick jag en bild på dem mitt i den där gesten. 🙂 Den bilden kommer jag att bära med mig. Den ger hopp.
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100