Vi hade en diskussion runt middagsbordet om det här med bekräftelse. Två av oss sade sig inte ha det minsta behov av att få bekräftelse. Jag var definitivt inte en av dem.
Jag älskar att få bekräftelse och förmodligen är jag till och med beroende av att få det. Det tycker inte jag är så konstigt. Jag är mer förvånad över att det finns människor som klarar sig utan.
Om det nu gör det... Jag vet nämligen att båda de här människorna vid middagsbordet får mycket bekräftelse, genom sina jobb eller i sitt privatliv. De får tydliga kvitton på att de gör bra saker.
Är det då fel att vilja ha bekräftelse? Under middagsdiskussionen framkom åsikten att de som behöver bekräftelse är osäkra människor. Hm... Nej, jag håller inte med. Jag ser bekräftelse mer som en form av trevlig och uppmuntrande kommunikation. Det känns bra att få ge en komplimang över någons klädsel eller frisyr, att berömma ett väl utfört arbete, uttrycka min förtjusning över en väl tillagad rätt eller peppa någon inför en utmaning: "Klart du klarar det, du är ju bäst!"
Att inte ge bekräftelse skulle kännas... tja, tomt...
Jag gillar att anta idrottsliga utmaningar. Har genomfört ett par Tjejklassiker, en Halvklassiker och sprungit flera lopp. Varför? Ja, för det första för att jag mår bra av att motionera och loppen ger mig ett tydligt mål att träna inför. Och sedan älskar jag själva utförandet, själva tävlingarna, där publiken kantar vägarna och hejar fram oss. Gör de inte det, utan står tysta och tittar på, så skäller jag på dem och uppmanar dem till att hjälpa till. Efter loppet får jag min medalj. En tydlig bekräftelse på att jag har genomfört något.
Det känns gott, får jag säga. Och nu, så här dagarna inför vasaloppen, så känns det faktiskt en smula tomt, när jag inte ska delta i vare sig Tjejvasa eller Halvvasa. Jag får tåla mig ända till Göteborgsvarvet innan jag får den sortens bekräftelse.
Lapparna på mina skidor är från de olika skidloppen jag deltagit i.
Synliga bekräftelser på att jag lyckats genomföra utmaningarna.