I blogginlägg nummer 68 skrev jag om vårt hus, att jag hade blivit ombedd att skriva om husets historia till hembygdsbladet Körsbärsblomman. Varsågod, här kommer ett riktigt nördigt blogginlägg för alla oss som bor i Valle härad. 🙂
Berättelsen om

Remningstorp Kruses

"Tja, om du vill betala 7200 kronor för att skita utomhus, så..."
Trots den dåvarande pojkvännens kommentar, flyttade jag in i Arbetarbostad nr 3 på Remningstorp. 7 200 kronor var årshyran - ett klipp i mina ögon! Året var 1997 och huset var cirka 54 kvadratmeter stort med kallvatten och utedass. Men vad gjorde det,  det är 250 meter ner till bryggan och ligger mitt i paradiset. Nu är det faktiskt det hus jag har bott i längst i mitt liv, det känns riktigt bra.
Jag döpte huset till Krusetorpet och numer är den officiella adressen Remningstorp Kruses. Ja, det är alltså huset på kullen i skarpa svängen, där du nästan åker av vägen. Eller ja, du kanske till och med har åkt av vägen här. Många gör det. Vore det inte för vårt hus, skulle vägen kunna vara nästan rak, brukar vi säga.

Året är 2003, vägen asfalteras om och vårt hus är fortfarande outbyggt. Här syns också den ståtliga tallen som fick stryka på foten när vi byggde ut.

Jag blev kär i bygden redan första gången jag kom hit. Det var 1989 och dop för min brorsdotter och efter dopet i Varnhems kyrka var det middag hemma hos min brors svärföräldrar, Kerstin och Anders Westergren på Björnudden. Vägen hit från Varnhem var - som ni ju alla vet - häpnadsväckande vacker! När jag sex år senare fick jobb som reporter på Skaraborgs läns tidning, åkte jag gärna hit ut och besökte Kerstin och Anders. Jag lärde även känna Jane Hamilton, som då hyrde "mitt" hus. När Jane fyllde 80 besökte jag henne för att göra ett reportage till familjesidan. Vi satt uppe i skuggan på förstubron mitt i den vackra juniblomningen. Då blev jag kär i huset.

Minnen efter Jane
Några år senare bestämde sig Jane Hamilton för att, med ålderns rätt, ge upp sitt sommarboende. Jag vet att hon gjorde det med sorg i hjärtat. Hon älskade att vara här och tomten bär fortfarande minnen efter henne. Vallmon i slänten mot ladan, påskliljorna på ängen på framsidan, stockrosor, lavendel och allium i rabatterna. Länge hittade jag minnen efter henne inomhus också: nergrävt hönsnät för att mota bort sork och möss, folie under trösklarna av samma orsak och krokar, överallt behändiga krokar för nycklar, kläder, husgeråd och handdukar. Över köksdörren hade hon satt upp ett stort klistermärke från Abba: Ishavssoppa - upp och hoppa!
Hon berättade om ugglan som bodde i ladan under en tid, om mågen Sven Melander som hjälpte till att måla köksfönstren gula och hallen rödgrön. Det blev många glada
Jane hyrde huset i 26 år. När hon kom hit första gången var det en sommarnatt 1971. Hon och barnen hade varit och köpt sängar på Afrikamissionen i Axvall, berättar mina grannar Rigmor och Alf Iderbrant, så det var ett riktigt flyttlass som kom. Och vilket välkomnande de fick sen! På tomten gick nämligen Alfs kor och betade glatt. De hade slitit sig från hagen.

Johanssons med fem barn
Från början låg huset utmed Götenevägen, uppför backen där det går ner en liten väg åt vänster till gamla grustaget. Petersburg, hette det då och finns med i den torpinventering som gjorts tack vare bygdens entusiaster.  Man kan fortfarande se syrenbuskar och grunden till huset på platsen.  Det flyttades till sin nuvarande plats någon på tidigt 1920-tal av Sven Wingquist, som ägde Remningstorp och tillsammans med hustrun Hildur, skapade stiftelsen Hildur och Sven Wingquists stiftelse för skogsvetenskaplig forskning.
Nu ber jag redan i förväg om ursäkt för det som jag säkert missat i min knappa research, men om vi har fått ihop det hela rätt, så var troligen de första hyresgästerna här Ester och Alvar Påhlman. Alvar blev rättare på gården och flyttade då in i det gula huset som idag heter Rättarebostaden.
Sedan kom Emilia och Johan Johansson. De jobbade båda på Remningstorp. Han som jordbruksarbetare och hon som mjölkerska. Tre gånger om dagen skulle korna mjölkas. Det är knappt att man förstår hur de lyckades hinna med att både sätta fem barn till världen och dessutom ta hand om dem.
Trångt måste det ha varit i stugan. På nederbotten fanns köket med vedspis och vedeldad ugn och ett litet skafferi och ett rum med kakelugn. Sedan gick en riktigt brant trappa upp till övervåningen där det fanns två små sovrum. Så såg det ut när jag flyttade hit också och det var ett rent äventyr att ta sig ner för trappan, men jag klarade det med riktig svusch!
Emilia och Johan var Rigmor Iderbrants farmor och farfar och hon kan berätta att en av hennes fastrar sov i kökssoffan. Säkert hade hon sällskap av ytterligare syskon där, kan man tänka.

Änkan Kruse flyttar in
1947 flyttade familjen Johansson till Kvarnslätten, eller Stora Intet som det också kallades. I stället användes "vårt" hus som bostad till skogselever.  Under tiden bodde också börderna Sven och Gustav Fridberg här, när de var ungkarlar.
1952 flyttade Elisabeth Kruse in. Hon hade bott med maken i Botorp. Men som jag har hört det, så dränkte sig hennes man i sjön och fru Kruse bestämde sig för att lämna bygden. Hon skulle bo hos döttrarna i Stockholm i stället. Det gick nu inte så bra, eller om det var att hon längtade tillbaka, hon kom i alla fall tillbaka till Remningstorp.
Fru Kruse (jag har alltid tänkt på henne, på det viset) var den sista bofasta i huset innan jag kom hit, det är därför jag har döpt huset efter henne. Hon jobbade i köket på Remningstorp och hjälpte gärna Rigmor och Alf med både barnvakteri och matlagning. Rigmor och Alf flyttade hit till vår lilla "by" 1965. Vet inte om Elisabeth Kruse blev så värst lycklig igen. De många glasbuteljerna som ligger i slänterna kring vårt hus, vittnar om något helt annat.
Efter att Elisabeth Kruse lämnade huset 1970, så stod det öde ett år tills Jane Hamilton kom, den där natten med korna. I och med det blev huset ett fritidsboende i 27 år. Och nu bor vi här. Lycka!

Först kom badrummet
Under tiden jag har bott här har ju husets exteriör förändrats en del. Först blev det en liten utbyggnad på baksidan hösten 2000. Den såg stiftelsen till att den byggdes, efter att jag stegade in till Mats Ahlbergs kontor på Skogssällskapet med en ritning under armen. Jag hade kommit på att det skulle kunna gå att göra ett litet - med betoning på litet - badrum i det lilla skafferiet i köket.
- Är du nu så envis att du ska bo där året runt, så bygger vi ett badrum till dig i stället, tyckte Mats och det tackade jag glatt ja till. Även om det innebar en fördubbling av hyran. Nu fick jag betala 1200 kronor i månaden i stället för 600 - fortfarande oförskämt billigt, tyckte jag.
Så nu tog en ny tid över. Slut var det med att duscha med spann ute på tomten, förmodligen till förbipasserandes stora sorg, men men... Även om jag hade trivts med att behöva koncentrera mig på att få huset varmt och värma vatten, så går det inte att förneka att det var otroligt skönt att slippa springa ut till dasset på vinterkvällarna.
Sedan byttes taket på ladan. Det vackra tegeltaket byttes mot det betydligt mindre vackra i grön plåt.  En nödvändig åtgärd eftersom ladan höll på att säcka ihop under tyngden av tegelpannorna.

Sen kom Jan
2001 kom min man Jan och hans två döttrar in i bilden. När vi dessutom började planera för större familj, så var 54 kvadratmeter lite trångt, tyckte vi som hade lite andra krav på bekvämlighet än Emilia och Johan Johansson. Vi började med lite småförändringar.  Satte in ett fönster vid förstubron, för att kunna sitta där ute även när det regnade och blåste. Ett likadant kom senare upp på baksidan vid vår altan under tak. Båda fönstren kommer faktiskt från Remningstorps ladugård. Det är kul att kunna få återvinna material från gården.
Vi renoverade också övervåningen så att rummen blev mer funktionella och isolerade. Men vi ville också bygga ut. Först förhandlade vi med stiftelsen att få köpa loss huset. Medan ärendet behandlades i Kammarkollegiet, ritade  Jan utbyggnaden och fick godkänt av Östen Andersson, som då var stadsarkitekt i Skara. Det var viktigt för oss att man fortfarande ska kunna se var det ursprungliga husets knutar stod.

Huset blev vårt
I mars stod utbygget klart, i april kom vår dotter Sofia till världen och samma dag som hennes födelseannons var inne i tidningen, stod också lagfarten där. Nu var vi ägare till Remningstorp Kruses!
Flera år senare byggde vi ytterligare ett rum som vetter mot baksidan. Nu är det nog slutbyggt, även om jag brukar skämta om att det skulle vara tjusigt med ett torn, så att vi kunde se sjön även när det är löv på träden. Huset har fått bättre isolering (mer än sågspån och musskit, med andra ord), ny panel och nya fönster. Inomhus är det förstås också mycket som ändrats, men bland det bästa vi har gjort, tycker jag, är att vi restaurerat den vedeldade ugnen i köket. Nu bakas det bröd i den igen, precis som det gjordes när Ester Påhlman, Emilia Johansson och Elisabeth Kruse bodde här.

P.S. Tack goda grannar Rigmor och Alf Iderbrant, flitige torpinventerare Bertil Påhlman och skrönornas mästare Beo Larsson - det har varit ett nöje att bedriva research med hjälp av er!