Kontakt
16 mars 2020

En del verkar längta efter katastrofer

Vihar inte haft krig i Sverige på över 200 år i Sverige. Inga stora naturkatastrofer, heller. Undrar om det är därför så många verkar få ny energi nu när Covid-19 kommit? Äntligen får vi något riktigt att oroa oss över. Äntligen en anledning att hamstra.
Det finns en klick människor som ständigt verkar vara på jakt efter bevis på att allt inte är så bra som det verkar. De bär på en misstro för vetenskap och myndigheter, tror mer på den som ropar på vargen i tid och otid. Det här är inget nytt fenomen, men det får stor genomslagskraft genom våra sociala medier.

Ta bara detta med Covid-19. Myndigheter och landets ledning håller regelbundna informationsträffar. Vi får veta att åtgärder som görs nu - att man stoppar arrangemang med många människor samlade på samma plats och avråder från resande - är till för att spridningen av Covid-19 ska lugna ner sig. Istället för en ordentlig peak, som den som varit i Kina och pågår i Italien, vill man få till en effekt där smittokurvan planas ut. Framför allt handlar det om att vi inte ska smitta ner dem som befinner sig i riskgrupperna, våra äldre och de som redan har nedsatt hälsa. Och vården ska ha en rättvis chansa att klara trycket.

Trots detta hittar jag snubbar (övervägande medelålders män) här och där i flödet på framför allt Facebook, som vrålar: "Säg inte att det inte är en katastrof, för det veeeet vi ju inte än!"
Det här är väldigt ofta samma snubbar som vrålar: "Sverige är fullt! Aldrig 2015 igen!" och "Det är KRIS i Sverige! Myndigheterna mörkar bara och förvanskar statistiken!"
Vad är det som gör att dessa snubbar så gärna vill se katastrof? Vad är det i deras liv som gör att de ser kris trots att det inte finns några tecken i statsfinanser, brottsstatistik eller annat som stärker detta? Varför är det för dem mer trovärdigt att lyssna på olyckskorparna som kraxar värsta tänkbara scenario, än på dem som mer lågmält arbetar på med att få grepp över  situationen, göra beräkningar, förmedla fakta och låta bli spekulationer?

Ja, tack vare dem som forskar på hjärnans egenskaper, så vet vi att det finns fem gånger starkare kopplingar i hjärnan till det som signalerar fara än till det som visar på möjligheter. Det hänger kvar sedan stenåldern, när vi hade hot i form av mammutar och annat omkring oss. Vår överlevnad hängde verkligen på att hela tiden kalkylera risker och vara vaksamma inför hot. Idag ser det inte likadant ut. Genom vetenskapen har vi tillgång till verktyg som gör oss till fantastiska problemlösare. Idag har vi möjlighet att dra slutsatser av tidigare händelser, skeenden på olika håll i världen, analysera hur situationen ser ut där jämfört med i vårt eget samhälle.  Det är det som är så fränt med akademiska studier. De som läser på universitet blir ena hejare på metodik. De kan det här med att jämföra statistik, analysera statistik och dra slutsatser. De som vill få det att framstå som något man inte ska lita på, de har något lurt för sig.

För det spelar ingen roll vad jag tror att jag ser, om jag inte har hela bilden.Min sanning är inte nödvändigtvis den rätta sanningen. En får helt enkelt ha tillit till att det finns de som är klokare än jag, som kan exempelvis virus bättre än jag, som har större insikt i hur vården fungerar än vad jag har.

Visst har vi hot omkring oss, men så vitt jag kan se är det största hotet de som går igång på katastroftankarna vare sig det handlar om rädslan för ett virus eller människor från andra kulturer. De skulle göra sig själva och oss en stor tjänst om de istället satt lugnt ner i båten, tvättade händerna och lyssnade  på dem som faktiskt har bevisad tillgång till sin hjärna.

Och lät toalettpapperet stå kvar på hyllorna i butikerna tills vi verkligen behöver det.

 

 

 

Copyright © 2022 – 2024 Ärligt Talat. All rights reserved. Hemsidan skapad av AlizonWeb AB.
cross