Väninnorna och jag hade en synnerligen bra dag där vi luffade runt bland de västkustska öarna, nyttjandes det kommunala transportmedlet färja. En lunch här och en drink där.

Och på pin kiv lade vi ut varendaste munsbit på sociala medierna. Ja, inte bara på pin kiv; en fjärde väninna kunde inte vara med, så på det här viset fick hon ändå vara med på ett hörn. Men just det där att en lägger upp bilder på det som ska ätas, har en tendens att reta gallfeber på en del.

Jag har ett avslappnat förhållande till Facebook. Jag tycker det är kul. När Violen var liten, så var den där stunden på sena kvällen ett andningshål. Jag loggade in på "caféet", som jag kallade Facebook. Kollade om någon jag kände fanns på plats, som jag kunde chatta lite med, smålyssnade på vad andra hade haft för sig under dagen, kommenterade någon som gjort något jag gillade och struntade i de som mest pratade strunt, precis som en kan göra när en är på ett riktigt café. Jag njöt av att kunna umgås med så många av mina vänner, trots att jag fortfarande satt kvar i mitt hus på landet.

Det är väldigt många lyckliga människor på Facebook. Och det verkar också reta en del. De säger att vi visar en falsk bild av verkligheten. Vem har påstått att vi lägger ut hela vår verklighet till allmänt beskådande? Jag tänker att det är med Facebook som med våra fotoalbum. Inte klistrar vi in bilderna på våra barn när de gråter, eller på vår make just när vi grälat? Nej, mina fotoalbum är i alla fall fulla av perfekta somrar, buketter, glada vänner och glada barn.

Men innebär det att det andra inte finns? Inte alls! Men ärligt talat, om jag har problem, så inte är det Facebook jag vänder mig till. Då lyfter jag i stället luren och ringer till mina vänner, som inte är lika många som mina Facebookvänner, men tillräckligt många för att jag ska känna mig rik och priviligierad.

Facebook är, för mig, en plats för hurrarop, klappar på axeln och ett och annat: kom igen, du klarar det! Jag har också funnit tröst, när jag känt att Facebookvännerna kunde få bli delaktiga i någon sorg. Det som är intressant är just fenomenet att en del människor blir så upprörda över att se positiva saker. Borde vi inte bli mer upprörda över exempelvis nyhetssändningarna som nästan enbart visar negativa nyheter? För så ser inte heller världen ut.

Den största delen av allt det som händer i världen är inte negativt. Det föds barn, sluts fredsavtal, sopsorteras och vinns segrar. För dig som tvivlar rekommenderar jag varmt Good News Magazine. Daniel Mendoza gör ett fantastiskt jobb och presenterar den ena goda nyheten efter den andra, varav många definitivt skulle platsat i "vanliga" tidningar och nyhetsprogram.

Jag tror nog att många tycker att jag är lite blåögd, rent av naiv, som inte gärna diskuterar exempelvis terrororganisationer och religionsmotsättningar, framför allt inte efter några glas vin. Eller om vi har det väldigt trevligt. Sådana diskussioner är verkligen partykillers och jag tycker att den gamla etikettregeln om att man inte ska diskutera politik och pengar vid middagsbordet, är en alldeles utmärkt regel.

Dessutom har jag svårt för att diskutera brännbara ämnen med någon som "vet" och har "hört", "det vet alla", när det enda jag hör är samma gamla rädda argument. Ja, det har jag ju bloggat om förut, men det är tröttsamt, tråkigt och nonproduktivt med diskussioner som egentligen handlar om ett behov att få hälla ur sig sina rädslor och farhågor... Då diskuterar jag mycket hellre ur ett konstruktivt sätt utifrån perspektivet vad kan jag göra för att förändra?

Men som sagt, positivt anses inte ha samma tyngd som det negativa. Det är som att positivt är motpolen till sakligt. Konstigt... Men, om vi nu går tillbaka till Facebook, är det verkligen någon som på allvar ser allt det positiva som läggs ut, utan att ha ett verklighetsfilter på? Det förstår en väl att människor inte skrattar, bara äter god mat eller alltid uppskattar det ens barn gör? Det ingår ju liksom i livet, inte behöver vi väl skriva det på varandras näsor? Klart att en kan få skriva att en mår dåligt också, men inte ska vi väl grymta över att någon vill ge en positiv bild av sitt liv?

Nej, fram för mera positiva grejer på Facebook, låt mig se vad du njuter av för mat, vad du har för motiv framför din kameralins just när solen går ner och hur din unge ser ut när hen är som lyckligast. Jag lovar att visa dig vad som får mig att må bra. Vem vet, det kanske kan få dig att le? 😉

72 av 100