Dag 1
Skriv om ljuset, tipsar en av väninnorna. Gärna! Ljuset går jag igång på.

I morse när klockan ringde halv sju hade solen redan kommit upp över bergskammen på andra sidan sjön. Min väg ner mot badbryggan är fortfarande snöklädd, men  ekarna som kantar den gnistrade av rimfrost och förstärkte det svaga morgonljuset. Som jag älskar det ljuset! Det finns så mycket hopp och liv i det och nu, alldeles i början av våren är det som bäst: allt ligger framför oss. Precis som en fredag, där hela helgen ligger orörd och väntar.

2015 var ett år då jag fattade beslut som påverkade väldigt många människor omkring mig. Länge gick jag omkring och kände att jag behövde be om ursäkt för det. Jag slutade blogga, för jag hade inga ord förutom dem som berörde det jag var mitt uppe i och det var alldeles för privat och utlämnande för att göra offentligt.

Personlig utan att vara privat. Kanske klarar jag den gränsdragningen, kanske inte. Jag är liksom jag och det är väl det finaste med att inte längre vara 20, 30 eller ens 40 - jag bryr mig inte så mycket om vad andra ska tycka och det är lätt att stå för den jag är. Med såväl, för- som nackdelar. Blir det några  för hudlösa meningar, så klarar jag det. Den som inte gör det behöver inte läsa.
- Veckla ut dina vingar och andas! sa en av systrarna till mig. Och jag gör som hon säger. Jag vecklar ut mina starka vingar och beger mig mot ljuset: Kraftfullt och livsbejakande. Det finns inget annat sätt att leva på.

Dansande, flygande tar jag mig upp tillbaka till ljuset. Ljuset segrar alltid. Alltid. Och även om det fortfarande är långt tills ljuset råder dygnet runt, så är mörkret bara ett ställe där ljuset vilar. Men inne i mig finns inget behov av den vilan, bara en obändig vilja att utvecklas och . Inför de val jag gör, ställer jag mig frågan: för detta mig närmare det jag vill åstadkomma? Närmare det starka och ljusa? Viker av från det som drar nedåt och fyller istället på mina depåer med kittlande rytmer och skratt ända ner från tårna.

Ljuset segrar alltid.

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.