Det finns de som inte förbereder sig. Jag trodde en tid att jag hörde till dem. Det är så fel. Jag älskar verkligen att förbereda mig och jag älskar framför allt att känna mig förberedd.

Däremot kanske jag inte lägger sista handen vid min förberedelse förrän det andra skulle kalla för sista minuten. Jag är helt medveten om att det förmodligen stressar den som förbereder sig långt i förväg och sedan kan pyssla med annat, för att morgonen när det som har förberetts ska genomföras plocka fram mappen och kliva upp på scenen. Bildligt talat, alltså, för det här handlar ju inte bara om att gå upp på scen utan kan vara att förbereda sig inför ett möte, ett svårt samtal eller vad som helst. Men i mitt fall handlar det ofta om att gå upp på scen som föreläsare och kursledare.

I sista minuten
I andras ögon, eller ja i en del andras ögon, var jag därmed inte förberedd utan ”i sista minuten” – underförstått ”för sen” och jag tog kritikernas röst för sanning. Tills en kollega sa, när jag svepte in tio i nio med material jag hade lovat leverera senast nio:
- Dig kan man alltid lita på, Anna-Karin, det är skönt.
Jag hade något tyket svar på gång när jag tittade upp på honom och insåg att där inte fanns ett spår av ironi.
Min tykna kommentar ändrades i stället till ett självironiskt mummel om sista minuten och han svarade lika uppriktigt igen, att huvudsaken var ju att jag levererade och det var han aldrig orolig för.

Sedan dess kan jag känna mig lugnare inför att jag tillhör dem som inte kan förbereda mig veckor innan och lägga allt i en mapp i väntan på dagen D. Jag behöver känna att det jag ska leverera är uppdaterat och färskt. En stor del av mitt material har lång hållbarhet och är verkligen förberett i god tid. Men varje gång jag ska föreläsa så är det likadant, jag sitter uppe sent med min presentation. Går igenom den, kastar om någon bild, lägger till något. Framför allt för att det ska kännas lika nytt och fräscht för mig som för åhörarna/deltagarna. Ibland gör jag en ändring så sent som någon timma innan ”showen” startar. Jag blir mer på tå då och det tror jag smittar av sig till dem som möter mig.

Min själ mådde bättre
När 2019 närmade sig sitt slut, så var det många som sa att nu var det skitåret över och 2020 skulle bli ett så bra år. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad som gjorde 2019 till ett skitår, men jag kommer ihåg att jag inte hade någon känsla inför 2020. Jag såg inte det magiska i sifferkombinationen, kände ingen sockerdrickskänsla i fingrarna – som jag kan göra när allt känns rätt.

Jag hade inte kunnat förbereda mig på det som skulle komma, men kanske blev inte 2020 samma chock och besvikelse för mig som för andra? Det inleddes med att jag fick veta att jag hade muskelreumatism, en slags infektion som går över, men kan ta tid och är plågsam medan den håller på. Sedan kom ju pandemin och vände upp och ner på så mycket av det vi tagit för givet. Flera av mina uppdrag ställdes in, min inkomst nästan halverades.

Men min själ mådde bättre.

Min själ mådde bättre

Världen stannade upp
Världen stannade upp och jag hann andas. Nu hör jag, som du förstår, till de lyckligt lottade som inte blivit sjuk själv eller har haft någon nära som drabbats. Att inte gå på konserter, resa eller vara ute i nattlivet – det är inget jag har saknat. Jag har mest känt det som en befrielse.
Jag har umgåtts med vänner utomhus, långa härliga vandringar, istället för att sitta och äta mat och dricka vin tillsammans. Det har i sin tur medfört att jag har kunnat passa på att bli av med en väldig massa kilon, utan att känna att det har varit en uppoffring. Och då försvann också värken och muskelreumatismen. Ta-daa!

Man skulle verkligen kunna säga, att jag har haft förmånen att kunna ta tillvara den här tiden och förberett mig på resten av mitt liv. Jag har hunnit tänka igenom vad som är viktigt, hur jag vill leva och umgås, vad jag kan vara utan och vad jag vill prioritera. Jag har kunnat förbereda mig på resten av mitt liv. Det är banne mig inte dumt alls.

Jag såg tidigare ikväll på Aktuellt på SVT där svenskamerikanen Bill McCormack gästade studion och sa att om president Trump inte hade förberett sig på seger för fyra år sedan, så har han definitivt inte förberett sig på förlust den här gången.

Förtjäna respekt
Hur kan man inte förbereda sig ens inför så stora uppdrag som ett presidentskap? Men en del funkar ju så, förbereder sig inte utan tar det ad hoc, som det kommer. Och ja, den där Trump är ju en person för sig. Han sa ”America first” när han tillträdde och det har han sannerligen hållit. I alla fall de delar av Amerika som han tycker är viktiga. Men hur någon kan komma undan med att uppträda så ohyfsat, brutalt, okänsligt, ouppfostrat, oärligt, på en sådan post, det kommer jag aldrig att förstå.

Jag ser så innerligt fram emot att USA ska bli ett land som jag ska vilja besöka igen. Ett land som jag med stolthet kan tänka på som min fars fadersland. Ett land vars första representant återigen är en person med respekt för andra, som inte bara har pengar för ögonen utan också de andra viktiga värdena i livet.

Jag tror Biden är en sådan person. Och han har i alla fall förberett sig – det kan vi vara helt säkra på.