Dag 92

Fortfarande idag är jag så glad över att jag aldrig gick in i den där bastun. Att jag inte utsatte mig för männens skämtande och chefens antydningar, men framför allt att jag inte satte upp en kaxig attityd, som om det inte gjorde mig något.

Just att vara ärlig mot sig själv är väl grunden i kommunikation. Man behöver inte säga allt man tänker, men mena det man säger - det är ett bra mål att hålla sig till. När man är oärlig mot sig själv blir man till slut rent fysiskt utmattad. Det går att anpassa sig, men inte hur länge som helst. Eller, jag kan inte i alla fall.

Det där j-a bastubadet. Det blev kulmen på en tid med en chef som verkligen kunde sina härskartekniker och det var jag som var målet. Den där känslan när något som började så bra, bara blir fel, fel, fel. Hu...

Anna-Karin 35 år tog rejält med stryk på det företaget, men varje gång jag är ute och föreläser, berättar om mina erfarenheter och informerar om motstrategier och bekräftelsetekniker, så ger jag henne cred, hon den 35-åriga Anna-Karin.

Det är alltid en tröst att det som var eländigt har lett till att andra idag får lära sig, innan det hinner gå lika långt för dem. Att jag med tiden har lyckats ta vara på det som hände då och göra det till något bra idag.

På det viset blir föreläsandet en slags gestaltterapi, inser jag. 🙂