Länge sedan jag bloggade nu. Anledningen är faktiskt att jag blev lite trött på mig själv. De där minnena som dyker upp på Facebook gjorde det väldigt tydligt att jag bloggade om ungefär samma sak vid samma tid varje år. Jag trodde att jag tänkte nytt, men jag upprepade mig.

Nu har jag tänkt lite till och kanske också blivit lite snällare mot mig själv: det är okej att upprepa sig. Jag kanske till och med ska se det som något positivt att jag tänker ungefär på samma sätt varje år. Det vore nog ganska jobbigt om mina åsikter fullständigt ändrade sig och att jag när jag såg de där gamla blogginläggen förfasade mig över vem i hela världen som kunde ha skrivit det där?!

Idag gjorde jag en djupdykning i gamla artiklar jag skrev under min tid som journalist, och hittade ett kåseri som jag skrev torsdagen efter valet 1991. Om jag säger som så, mina tankegångar känns igen även där och inte nog med det; det känns verkligen som att historien upprepar sig. På fotovinjetten blickar en korthårig Anna-Karin Johnson mot mig. Och idag är jag också en korthårig Anna-Karin Johnson. Däremellan har det visserligen existerat långhårigare versioner av mig och också med annat efternamn, men väntar en bara tillräckligt länge, så upprepar det mesta sig. Har en då inte uppdaterat sig emellanåt, är det lätt att tro att tiden stått stilla. Så även på den politiska arenan kan jag se. Det jag skrev då, hade jag kunnat skriva idag - om jag bara hade bytt ut vissa namn på partier och personer.

Valet 1991 ledde till ett maktskifte då den socialdemokratiska regeringen förlorade valet och en borgerlig regering tog över. Två nya partier, Kristdemokratiska samhällspartiet och Ny demokrati blev invalda i riksdagen. Miljöpartiet de gröna åkte ur. Och här är några axplock ur kåseriet som publicerades i Älvsborgs Nyheter 19 september 1991:

"Dagligen har vi fått nya siffror om hur valutgången skulle bli. Men trots all fantastisk statistik och trendjämförelser med andra är det fortfarande, fyra dagar efter valet, oklart hur det egentligen gick i valet. Vilken regering vi får. Och vilket styre det blir i de olika kommunerna."

Känns det igen? Och detta:

"Själva röstningen är ju inte tröttande på något vis, men alla dessa debatter och uttalande där allt bara handlar om VALET kan bli lite tjatigt till slut. Pajkastningsdebatter och politiska intriger ger ingen mersmak och ökar definitivt inte mitt förtroende för våra folkvalda. Gudskelov att det bara sker var tredje år..."

"Nästan alla är kompisar, det är väl bara Bert och Ian (Karlsson och Wachtmeister) som inte riktigt får vara med och leka och det är föremålet för nya diskussioner. Huruvida det är rätt och riktigt av demokratiska partier att ta avstånd från nykomlingarna. Huruvida det nya demokratiska partiet verkligen är demokratiskt."

Vi skulle kunna tänka att det inte spelar så stor roll vad vi gör, historien upprepar sig ändå. Fast ändå... att vi inte lär oss... Att det alltid finns de som faller till föga för populistiska partier när tiderna blir tuffa och inte alls vill kännas vid att det har hänt förut med följder som vi verkligen inte vill ska upprepa sig. Det är väl så, att det är först när vi observerar och accepterar upprepandet, som vi kan ändra beteendet och göra skillnad.