Kontakt
15 maj 2014

Jag bryr mig inte. Eller hur?! #Blogg100, 75 av 100

Det finns de som inte reagerar. Ibland blir jag väldigt avundsjuk på dem. Hur gör de? Hur klarar de att hålla sig kvar i sin egen trygga bubbla, utan att reta upp sig på det som är fel? Ibland skulle jag vilja vara axelryckningarnas drottning. Lyssna med ett halvt öra på diskussionerna i fikarummet, utan att lägga mig i. Hur tokigt de än resonerar.

Men det funkar ju inte så. Jag kan ju inte bara bestämma mig för att låta bli att bry mig. Jag har alltid brytt mig, så är det bara. Sedan tidig skolålder har jag hört till gruppen som tågat iväg till lärare, rektorer och politiker för att protestera och påtala brister. Jag har skrivit insändare, engagerat mig i kåren, började så småningom arbeta som journalist och kämpat för jämställdhet. Ja, det gör jag förstås fortfarande.

Nu senast, mitt inlägg i förrgår om klassfotbollen. Wow! Nog för att jag förstod att jag inte var ensam om mina åsikter, men att jag skulle få många ryggdunkar och hejarop, det anade jag inte.

Varför önskar jag då att jag vore annorlunda? Jomen, ibland kan jag bara känna att om jag inte lade mig i så mycket, lät andra sköta talan och höll mig till min familj och våra egna affärer, så skulle jag ju få en himla massa tid över. Jag skulle inte behöva gå omkring och fundera över hur många som är arga på mig.

Men framför allt skulle jag ha tråkigt.

I slutet av juni avslutar jag ett års presidentskap i min Rotaryklubb. Efter det har jag lovat mig själv att inte ta något föreningsuppdrag. "På ett år i alla fall", hörde jag mig själv lägga till idag. 😛

Det är nog bara till att acceptera att jag är som jag är. Jag trivs med att vara engagerad, jag trivs med att finnas i ett sammanhang och känna att jag är med och påverkar samhället omkring mig - om det så bara är i en liten förening.

Sedan handlar det ju om att hitta balansen. Det är där jag har min stora utmaning.

Copyright © 2022 Ärligt Talat. All rights reserved. Hemsidan skapad av AlizonWeb AB.
cross