Dag 128

Orden tryter. Det gör de ibland, både för att jag har fått vältra mig i ord tillsammans med en god vän i några dygn, men kanske mest för att världen ser ut som den gör.

Ja, världen förresten, det räcker gott att jag lyfter min blick till oss här i Europa. Hur kan man bli så maktgalen, så egoistisk, så mån om sin egen framgång och mission, att man förbiser barnen?

I Nice har en dåre kört en lastbil rakt in bland människor. Han dödade flera barn. I Grekland leker barn i flyktingläger som snarare liknar fångläger för att Europa har stängt sina gränser. Barnen och deras föräldrar har lämnat sin vardag som till väldigt stor del såg ut som vår vardag här,  för att fly undan kriget. Men vi släpper inte in dem. Vi låter dem sitta i dessa fruktansvärda läger utan skola, utan värdighet, utan trygghet.

Dessa krig. Dessa terroristdåd.

Jag kan inte låta bli att reflektera över att många anser att det är bra att kvinnor medicineras för att stabilisera hormonerna i kroppen. Det är ju bra. Vi blir ju lite ilskna av oss så här i klimakterieåldern och det vet man ju hur det kan bli med ilskna kärringar i världen. Det ser vi ju varje dag på nyheterna.

Eller hur...