Dag 69

Det modigaste en man kan göra, det är väl att cykla mountainbike på en tunn bergskam, dyka bland hajar eller erkänna att han gillar att sy? Det modigaste en kvinna kan göra är att sätta på sig en bikini i början av sommarsäsongen. Jag hör inte till dem. Jag är så långt ifrån en bikini jag kan tänka mig, men köper gärna snygga baddräkter. Älskar för övrigt att bli brun. Brun och baddräkt - det är en ganska tuff kombo att uppnå, kan jag meddela.

Karin Adelsköld var först ut i år av kändisar att göra en insats. Hon lade ut en bild på Instagram på sig själv i bikini med texten som jag inte vet vem som kom på först, men som är lika klockren varje gång: "Så får du en bikinikropp. Ta en bikini. Ta en kropp. Klart!" Ja, för hur svårt kan det vara? Egentligen?

En kvinna jag mötte berättar hur hon, när första sommarvärmen kommer, smyger ut genom altandörren med en handduk runt sig och sin bikiniklädda kropp. Kastar sig ner på solsängen som står lite lagom undanskymd så grannarna inte ser henne och lägger sig platt. En stund senare kommer hennes man ut på altanen iklädd endast ett par urtvättade shorts där magen hänger en bra bit över linningen. Han klappar sig på magen och förkunnar glatt att nu ska här fås lite färg på fläsket.

Men hur blev det så här olika?! Jag kan bli så vanvettigt avundsjuk på mäns förhållande till sina kroppar och förtvivlad över oss kvinnors oförmåga att känna kärlek och stolthet över våra - eller åtminstone ha ett milt överseende med dem. Jodå, jag inser också att det finns jättemånga män som inte alls är nöjda över att tjugoåringens kropp inte finns kvar där. Men hur ofta ser man en man som skyler sig på stranden? Det är som så ofta så att män på något vis lyckas hålla det ifrån sig, medan vi kvinnor förebrår oss själva för att vi inte har hunnit träna, inte har någon karaktär, inte haft råd att operera här, spruta in något där eller åtminstone haft vett att köpa något mer klädsamt att ha på sig på stranden.

Och så är det ju det där med förebilder. De förebilder vi kvinnor växer upp med är ofta kvinnor som är kända för sin skönhet. Männen har oftare förebilder som är kända för sin makt eller prestation. Nej, jag vill inte att männen ska bli som vi. Jag vill inte att även männen ska mötas av löpsedlar med bilder på halvnakna män och rubriker som:

SE VAD KARRIÄREN GJORDE
MED HANS KROPP

BOSSES BRÖST FÖRE
OCH EFTER OPERATIONEN

HÄR ÄR BADBYXORNA SOM
DÖLJER DET DU SAKNAR

Jag skulle verkligen vilja att vi alla fick en mer avslappnad inställning till våra kroppar. Jag skulle önska att hela skönhetsindustrin och skvallerpressen drog dit pepparn växer. När jag hade fött Violen lovade jag mig själv dyrt och heligt att aldrig titta föraktfullt på min kropp igen - för den hade gjort ett hjältedåd. I nio månader hade den burit på ett av världens underverk och dessutom klarat av en lång och utdragen förlossning. Jag var så imponerad. Snacka om att jag brutit det löftet många gånger.

För det spelar ingen roll att jag älskar mig själv som människa eller att jag så här i min enskildhet kan tycka att jag är helt okej även till det yttre. Jag har till exempel ganska snygga tår. 😉 Nä, så här års när sommaren lika överrumplande gör entré, så ramlar jag precis som så många andra,  ändå ner i en djup osäkerhet och tänker att andra nog inte ser storheten i min kropp, förutom kanske just storheten... Ett sånt makalöst slöseri på energi och resurser.

Så tänk om det här ändå... nä... jomen tänk...tänk om det här faktiskt skulle kunna bli en sommar där även jag fixar en bikinikropp. Bikinis har jag ju ett par. En kropp också. Bara att sätta ihop dem, med andra ord. Hur svårt kan det va?

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100