Kinderna hettar efter den första dagen utomhus i vårsol. Idag har räfsan fått arbeta på den tomt som bara är en skugga av sitt forna jag.
Huset har, under vintern, begåvats med kommunalt vatten och avlopp, samt fiber. En klok investering hoppas jag och visst, jag sa till grävmaskinisten att jag inte hade någon tomt att vara direkt rädd om. Men jag var inte förberedd på den totala förvandling som så stora delar av trädgården har fått genomgå. Vattnet gick in på ena sidan huset och avloppet ut på andra, så mycket gräva blev det.

Nu när marken blivit mjuk på riktigt, har jag gått med räfsan för att försöka rätta till och kanske framför allt få ett grepp över hur stor skadan är.

Gräsmattan bestod mest av mossa, så det lär väl vara hänt och ängen kommer nog att trängas sig igenom jord och mellan stenarna. Stenar finns det gott om. Huset ligger på en rullstensås och nu är det som om alla stenar har letat sig upp för att nyfiket se vad som är på gång.

Kanske löser sig allt av sig självt när det gröna börjar spira? Av en slump lyssnar jag på dagens Tankar för dagen i P1 och det är min favorittänkare Tomas Sjödin som pratar. Och han pratar faktiskt just om att bida sin tid.

Kroppen värker gott efter allt räfsande och skottkärrekörande och kanske ska jag göra just det Tomas rekommenderar; bida min tid. Vänta på det gröna och efter det dra slutsatser om hur jag ska agera.

Men just det där med väntan kan faktiskt vara bland det svåraste som finns...

Detta är inlägg 26 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017