Dag 52
Jag fortsätter tankegångarna från igår. Varför reagerar jag så på just meningen: "Vad är det som händer i vårt fina land?"
För det första är det nog just det där med "fina", som om vi tidigare bodde i ett land utan problem. Jag älskar att bo i Sverige, jag är stolt över Sverige. Jag värnar om Sverige. Men ett Sverige som vill vara ett idylliskt Bullerbyn, det är en utopi. Jag vill inte bo i en utopi, jag vill bo i ett land som utvecklas, så som det alltid har utvecklats. Vi har alltid tagit emot människor i svårigheter; tjecker, ungrare, eritreaner, chilenare...  Man har genom att se omkring sig på stan, kunnat förstå var i världen det är oroligt. Just nu är det många, väldigt många som kommer från arabvärlden och norra Afrika.

De kommer hit och det är jag så glad över. Vi behöver bli fler. Men ibland tänker jag på bonusdottern som dukade och jag påpekade att hon hade lagt knivar och gafflar på fel sida om tallriken.
- Det är inte så lätt att göra rätt, om man inte vet hur man ska göra, sa det kloka barnet.
Och det hade hon ju helt rätt i. Därför tror jag det är bra om vi vågar vara tydliga med vad vi tycker är rätt och fel - om vi pratar med varandra om hur vi bemöter varandra, till exempel.
Jag träffade en terapeut ett tag och hon hade en väldigt bra övning. Vi ställde oss upp mittemot varandra, sträckte ut armarna rakt fram i brösthöjd med handflatorna mot varandras.
- Nu, sa terapeuten, nu ska du bara backa med jag går framåt. Handflatorna ska hela tiden vara mot varandra, men du ska inte trycka utan bara backa undan.
Vi gick några meter och jag kände mig väldigt trängd .
- Nu gör vi tvärtom. Jag backar och du går framåt.
Vi gick några meter den här gången, och nu var det alltså min tur att gå och gå, medan terapeuten bara backade undan. Det var fruktansvärt. Det var som om marken rämnade under mig. Att bli trängd var inte trevligt, men att inte få något som helst motstånd - det var så mycket värre.
- Nu ställer vi oss mot varandra, fortfarande med handflatorna ihop. När jag trycker, trycker du tillbaka med samma slags tryck. På det viset känner vi var vi har varandra. Så ska det kännas i en fungerande relation. Den övningen tänker jag ofta på och jag använder den gärna som övning under mina föreläsningar, för den säger väldigt mycket om hur god kommunikation fungerar. Om du är tydlig med vad du tycker och tänker, så är det lättare för mig att reagera på det; ändra mig, anpassa mig - eller protestera. Eller överhuvudtaget förstå var jag har dig.

Och så tänker jag också nu när vi får många som kommer till Sverige. Det är lättare att umgås med varandra om vi är tydliga med vilka vi är, hur vi vill att det ska fungera och hur vi bemöter varandra. Inte så att Sverige nödvändigtvis har bästa facit - men det går ju inte att komma ifrån att vi ändå lyckats ganska bra med tanke på att vi kunnat undvika krig i över 200 år. Inte är vi ett helt jämställt land, men det går inte att komma ifrån att vi kommit en bra bit på väg - och nu kan vi bara fortsätta att jobba vidare.

Vi är många bloggare, krönikörer och journalister som skriver om den nu berömda handskakningen som aldrig blev av. Och som alltid delas det upp i två läger - och kanske fler ändå. En del säger att vi självklart ska acceptera olika sätt att hälsa på och jag säger inte emot. Men det hade varit lättare att acceptera om Yasri Khan inte ville hälsa i hand på någon. Det blir konstigt när vi ska börja acceptera att det är helt okej att hälsa olika på kvinnor och män, när vi strävar efter att se varandra som människor. I rollen som journalist ska det inte spela någon roll om det är en kvinna eller man, framför allt inte när Khan dessutom var där i sin roll som statsråd, inte som privatperson och man, som min bloggarkollega Lena Nordin-Andersson påpekade så klarsynt i en kommentar till mitt inlägg i går. Statsråd möter journalist: goddag, goddag *handslag* - på det sätt som är gängse i vår kultur, när vi träffas i arbetslivet.

Det är upp till oss allihop att medverka till att det går så smidigt som möjligt, att samsas med människor från nya kulturer. Det hjälper ingen att lägga upp Facebookinlägg om allt som bara händer här i vårt fina land. Som om vi inte var delaktiga i utvecklingen själva.

Men det är vi.

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100