Under hundpromenaden ringer väninnan L. Det innebär att jag får en berikad promenad. Det finns få som kan få min hjärna att vrida och bända på tankarna som hon.
Jag älskar våra samtal, som oftast handlar om livet självt; om någon ny forskning om hälsa som vi har hört eller läst om och som vi måste få lufta med någon annan, om något som hänt som gjort oss uppmärksammade på hur vi agerade (tillbaka i gamla mönster eller äntligen kommit ett steg vidare i vår utveckling).

I samtalen med henne blir jag medveten om de val jag gjort i livet. Vi har känt varandra sedan vi var 14 och ibland har vi befunnit oss mil ifrån varandra, inte bara rent geografiskt utan själsligt. Det är kanske ofrånkomligt, när familjebildning, utbildning och yrkesval går i olika takt. Men livet är betydligt rikare när vi, som nu, befinner oss på samma nivå.

Jag har ingen känsla av att jag har bråttom i livet, att jag måste skynda mig för att hinna göra det jag vill göra. Men däremot ägnar jag hellre tiden åt sådant som är viktigt för mig. Det gör det lättare att välja bort sådant som jag helt enkelt inte vill göra. Och ibland välja sånt jag inte vill göra, men för att det gör någon annan glad. Då är det också ett val jag har gjort.

Vid middagsbordet hemma på kvällen kommer samtalet att handla om samma sak; valen vi gör. Eller inte gör. Och hur många människor omkring oss som inte ser att de har val att göra, utan ser sig som offer för omständigheter och livet självt och på allvar inte tror att de har några val. Det är spännande och lite nedslående att vi lever våra liv så olika, att en del ständigt väntar på sin tur - och inte gör något för att det ska bli det. Att de inte tar plats i sina egna liv. För vem lever man då?

För mig blir livet rikare av att reflektera och jag är lycklig som har så många människor omkring mig att reflektera med - och som hjälper mig att reflektera över saker jag inte är medveten om, till exempel i mitt eget beteende eller val jag gjort. Det är inte alltid helt bekvämt, men det gör ont att växa. Desto skönare är det när man har "levlat" upp sig, som man säger nu för tiden, alltså tagit sig upp till en nivå högre och känner sig mer hel och sams med sig själv.

Ständig utveckling, ständig nyfikenhet på vad man kan göra bättre - det tror jag är nyckeln till ett rikare liv. Kanske till och med ett längre?