Det är lätt gjort att stänga ute den som är besvärlig, när vi istället borde göra tvärtom.

Den där som är motvals, ifrågasätter och hellre kritiserar än kommer med positiva lösningar och förslag är mest besvärlig på arbetsplatsen. Det är ju inte som att vi applåderar hens beteende. Tvärtom; tänk så mycket lugnare det skulle vara utan den där jobbiga.

Det där "besvärliga" beteendet handlar ofta om att personen vill bli sedd och känna tillhörighet. Därför är det rätta att sätta sig ner och ta en fika och prata med hen, i stället för att undvika. Det är framför allt ledarens uppgift på en arbetsplats, att få alla att känna sig betydelsefulla.

Exemplet kommer från dagens andra och sista kursdag i ledarskapsutveckling, som jag gått på. När man gjort intervjuer med "besvärliga" personer kommer det ofta fram att de känt sig utanför redan i skolan. Och hur många sådana kommer vi inte ihåg från vår egen skolgång, tänker jag skamset.  Någon som var extra stökig och besvärlig, men som egentligen bara vill bli sedd. Det där visste Boel, tänker jag.
Boel var vikarie i franska på min högstadieskola, Pettersbergsskolan, i Trollhättan i slutet på 1970-talet. Hon är vikarien man aldrig glömmer. Boel var en fullständig motsats mot vår ordinarie lärare i luggsliten kofta med mjäll på axlarna. Boel svepte in i svart skinnkjol och djup sensuell röst och snabbt skannade hon in klassens bråkstake, som satt djupt nedsjunken i bänken med flottigt hår och en stor prilla under överläppen.
- Ove, du kanske vet skillnaden mellan passé composé och passé simple?
Det visste inte Ove, och inte visste han det nästa lektion heller, men han försökte verkligen. Dessutom hade han tvättat håret och flinade med hela ansiktet när Boel gick igenom de franska verben.

Känslan av att höra till är första steget i en grupps eller individs utveckling mot tillit. Så se den du har bredvid dig där i fikarummet. Ett leende kan göra skillnad.

  65 av 100