Dag 141

Pling! Jag har fått ett meddelande i min inkorg på Facebook. Vips är jag tillbaka till mellanstadiet och det händer ganska ofta i Facebookvärlden.
Soliga bilder från semestrar, mat på tallrikar, allmänna lyckorop, delningar av allehanda skämt och artiklar samt en och annan uppriktigt förtvivlad eller förbaskad klagan - det kan jag ta utan vidare. Det är det som är livet, liksom, och det är upp till var och en av oss vad vi vill dela med oss av, och till vem, tänker jag.

Jag har inget emot utmaningar, heller. Naturbilder, ungdomsbilder, vad det nu kan vara. Men det jag inte fixar är dels den där känslan när jag ser att mina vänner blivit antagna till den där utmaningen, men inte jag. Det får mig att känna mig utanför, exkluderad, och jag dööör av längtan efter att få komma med. Och då var jag ändå en av de lyckliga under hela skoltiden, som var omtyckt, hade kamrater och blev bjuden i alla fall på de flesta partajen. (Jag har dessvärre med all säkerhet bidragit till att utesluta andra. Inte för att jag egentligen ville, utan för att jag var för feg för att stå emot de där man så gärna ville vara vän med. Ett agerande som är lika förkastligt som mobbarens.)

Just nu pågår en annan sån där "vi-är-bästisar-för-bara-vi-vet-vad-som-är-på-gång"-grej på Facebook. Precis som samma tid förra året och året innan dess. Innan dess också förmodligen.
Pling!
"Hej vackra kvinna! Utan att besvara detta meddelande, så sätt ett hjärta på din tidslinje utan kommentar. Bara ett hjärta. Sätt ett hjärta på den som gav dig detta besked. Sänd därefter detta besked till alla dina kvinnliga vänner. Bara kvinnliga vänner. Om någon frågar varför du har så många hjärtan på din sida, ska du inte svara. Det är endast för kvinnor för att det är forskning i bröstcancer veckan. En liten handling i solidaritet emellan kvinnor!"

Hah! Jag är en spoiler, för nu har jag berättat i alla fall. För...
1) Jag tror vi gör mer nytta om vi sätter ett foto på vår tidslinje om hur mycket pengar vi skänkt till Cancerfonden.
2) Jag har förlorat en nära vän i bröstcancer och har flera som har klarat sig genom sjukdomen med livet i behåll. Ingen av dem överlevde tack vare ett hjärta på tidslinjen. Är det någon gång som pengar "is da shit", så är det till cancerforskningen.
3) När någon mår dåligt, drabbats av sorg, så brukar vi sätta hjärtan som en gest av sympati. Jag spar mina hjärtan till det, tänker jag.
4) Jag har aldrig gillat kedjebrev eller opersonliga meddelanden som talar om vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Det får mig att halka tillbaka i mellanstadiementaliteten. Jag blir hedrad över att vara utvald, men stressad över att jag inte får berätta för andra och inkludera dem i gemenskapen.

Förlåt, jag vill inte häckla dig som gör ditt bästa för att visa stöd och solidaritet. Verkligen inte. Jag skulle bara vilja att vi går ett steg till, att vi lämnar det enkla knapptryckandet som inte gör någon riktig nytta.

Så, vad säger du, vill du haka på min utmaning? Jag har idag knappat in mig på Cancerfondens sida, valt fliken med Bröstcancer och skänkt 100 kronor. Det motsvarar ungefär en flaska vin eller fem chokladkakor, kanske. Gör likadant, lägg ut bilden på din tidslinje och berätta för absolut så många som möjligt vad du har gjort och varför. På det viset kan vi inkludera ALLA i kampen mot cancer.

Trevlig helg på dig!