Häromdagen hamnade jag i en situation som gjorde mig illa till mods. Hade det varit ett möte med vänner, så hade jag sagt ifrån på ett annat sätt än jag gjorde. Nu är jag glad att jag ändå gjorde det jag gjorde.

Mötet hade ingen agenda, det var inte den sortens möte. Det här var mer för att ha en möjlighet att träffas och dryfta gemensamma frågor och kanske informera varandra om vad som är på gång. Den här gången visade det sig att några tongivande personer helst ville prata om problematiken kring det stora antalet flyktingar som kommer till vår lilla stad.

Det var kanske inte flyktingarna i sig som var problemet, men att vi inte har ett fungerande system som kan ta hand om dem, se till att de får utbildning, något att göra och någonstans att bo. Jag har inget emot att diskutera de frågorna, framför allt om det görs utifrån ett lösningsbaserat perspektiv.

Men när diskussionen tenderar att bestå av historier - mestadels inte självupplevda - om flyktingar, romer och organiserat tiggeri om vartannat och där man uttalar sig som att man vet precis hur allt ligger till, till skillnad mot myndigheter och granskande journalister ("de är bara rädda för att bli kallade för rasister"), när en diskussion bara har utrymme för en sanning...
Då lägger jag ner. Jag försökte vid ett par tillfällen få till en mer nyanserad ton, en dialog, men utan framgång. Pang, bom! "Så är det inte!"

Det här är en fråga och ett område som är svår, men allra svårast för flyktingarna själva förstås. Och de tiggande romerna, om vi diskuterar dem, fast det är en helt annan diskussion egentligen.

Men det viktigaste är inte vad vi säger, utan hur. Det här var inte en privat tillställning, vi var alla där i egenskap av vår profession. Delar av det som sades hade signifikans i sammanhanget, men det mesta inte. Ord sades, men kroppsspråk, gester och röstläge sade ännu mer. Och jag mådde allt sämre.

Till slut gjorde jag det som jag inte hade gjort för fem år sedan och definitivt inte för tio år sedan. Jag struntade i att det här kunde vara presumtiva kunder till mig eller att god ton hade varit att sitta med, även om jag inte ville delta. Det gjordes inte smidigt, inte med finess, men från hjärtat.

Jag samlade ihop mina saker, reste mig upp och förklarade att jag inte orkade lyssna på det här längre. Och jäsingen vad skönt det var! Jag har ingen illusion om att min sorti gjorde något intryck på de som satt kvar, men JAG blev glad över att jag stod upp för mig själv och det jag står för.

Hade jag suttit kvar så hade det - ur mitt perspektiv - varit detsamma som att jag godtog den här sortens kommunikation, det hade gjort mig till en del av den.

Och, ärligt talat, det finns helt enkelt inte på kartan.

   59 av 100