Mitt hem är min borg. Fast jag har egentligen svårt för alla liknelser som för tankarna kring krig. Och om mitt hem är en borg får det mig att tänka att jag inifrån borgen ska slåss mot fienden utanför. Jag vill inte slåss.  Men ja, jag vill ha ett fredat rum. Jag vill ha ett rum där bara jag och min familj finns till i just detta nu. Självklart är det de sociala medierna jag tänker på.
Det där rummet fanns när jag växte upp.  Då, när inga smarta phonar fanns, när tv-kanalerna slutade sända klockan 22.30. Därefter enbart myrornas krig. Det var så uppenbart att det verkligen inte fanns något mer att se... Man kom alltså hem från skolan, stängde ytterdörren och var redan där i en fredad zon. Efter kl.21 var det ingen som ringde om det inte hade hänt något riktigt allvarligt. Kl.22.30 gick världen och lade sig. Det var lätt att vara liten då. Om man, som jag hade ett tryggt hem, förstås. Jag inser att det måste varit nästan tvärtom för flera barn. I det egna hemmet fanns det ingen flyktväg.

Idag kan jag känna att vissa dagar drunknar uppsidan av sociala medier i en sörja av hatiska, ointelligenta kommentarer och agitatorer. Triggarna som till exempel Facebook har byggts upp kring, som får mig att ständigt vilja ha mer, leder till äckel och ont i magen över att det finns så många rädda och småsinta människor. Det fick mig att häromdagen ägna en halv dag åt att tvätta mitt eget beteende. Jag har nu slutat följa flera av mina Facebookvänner, som delar inlägg hej vilt utan att källkritiskt granska vad de delar eller för den delen notera vilket datum originalinlägget var ifrån. Jag har slutat följa de som uttrycker sig spydigt och nedsättande i andras kommentarsfält. Jag har också slutat att kolla kommentarsfältet under tidningsartiklar. Jösses - där finns det verkligen många som kan använda versaler, inte kan stava och som tror på allt som publiceras av dem som hatar feminism, jämställdhet, framtidstro, medmänsklighet, demokrati och människors lika värde.

Åh, vad det är skönt att städa! 🙂 "Städa?!" kanske någon säger nu. "Du städar väl inte? Du blundar ju för verkligheten!" Inte alls. Jag väljer bara själv i högre utsträckning vilket utrymme jag ska ge idioterna. Jag känner mig nöjd, går ut en lång promenad med hund i koppel och Jonas Gardells sommarprogram i öronen. Och vad hör jag?

"Världen är full av idioter. Du kan inte hänsyn till dem." Haha, det är ju lysande! Citatet är Ernst-Hugos Järegård enligt Jonas Gardell i hans sommarprogram. Pang! Där satt den. Det är ju det jag är ute efter. Alldeles för många av oss har tagit alldeles för stor hänsyn till idioter alldeles för länge och tenderar att göra det mer och mer. Ja, nu kan man naturligtvis diskutera vem som är idiot och om det är så medmänskligt och vackert att uttrycka sig på det viset. Nej, det är det nog inte. Förlåt. Men i min värld är idioter de som förstör för andra, som pratar innan de tänker bara för att de behöver lufta sina egna tankar, de som talar om för andra vad de tycker om dem - utan att någon har bett om feedback. Självklart är det synd om dem. Självklart ska de räddas, förstås och ledas rätt. Men till vilket pris? I vår iver att hjälpa de stackarna som svär, slåss, mobbar och tyranniserar, så missar vi att stötta dem som vill. De som vill lyckas, vill göra gott, vill vara glada, vill sätta gränser utan att skrika, vill gå sin egen väg även om det innebär att gå en väg som ingen annan gått förut.

En psykolog jag nyligen träffade sa: "Jag vet att det inte är korrekt enligt läroplanen, men jag tror verkligen att klassrummen skulle bli så mycket bättre om bråkstakarna fick sitta för sig - där kan läraren hålla ett extra öga på dem, pratmakarna kan sitta för sig - för de kommer att prata vem de än sitter med, de som behöver mer stöd av andra anlednignar sitter för sig och de studiemotiverade för sig - så kan de fortsätta att tycka att det är roligt att lära sig."

Ilskan som yttrar sig i att skrika, gorma och slåss behövde vi när vi försvarade oss mot attackerande björnar.  I dagliga livet år 2019 kan vi istället använda verktyg som att sätta gränser, ställa krav, vara tydlig och ta plats. Det är det jag har gjort när jag nu tvättat mina sociala medier. Jag har satt gränser för vad jag tycker är okej att det ska få dyka upp i mitt flöde, jag ställer krav på hur jag vill ha det, jag är tydlig inge minst gentemot mig själv (vilket kan vara nog så svårt) och jag tar plats. Det vill säga, jag fyller upp den plats som är min. Det är det som det handlar om att ta plats. Om inte jag fyller upp min plats, är det genast fritt fram för andra att nagga på den och så krymper utrymmet och förutsättningarna för att jag ska kunna vara mitt bästa jag.

Sommaren 2019. En sommar då jag återtog en del av min plats i och med att jag tvättade bort idioterna.