Dag 41

Jag har nämnt tidigare att jag är en ivrig förespråkare av att nätverka. Genom att umgås med andra sätts mina egna tankar i perspektiv. Lisbeth Rydén är forskare, författare och konsult inom organisatorsk arbetsmiljö, därtill är hon en väldigt god vän till mig samt en hejare på att uttrycka sig. Idag läste jag en intervju med henne där hon på frågan om vem hon är, sa att hon inte är, utan blir tillsammans med andra. Ordagrant sa hon så här:

"Jag är inte, jag blir till. Och vem jag blir är ett interaktivt fenomen, dvs jag blir till i relation till min omgivning, mina erfarenheter och vad det har gjort med min idé om vem jag vill sträva efter att vara. Det inbegriper också på vilket sätt mina erfarenheter har påverkat hur jag tolkar världen och vad jag tror om deras reaktioner på det jag gör, vilket påverkar hur jag väljer att göra. Där någonstans blir jag till."

Hängde du med? Jag tycker det är helt lysande och så sant, så som jag tolkar det i alla fall. Jag är en Anna-Karin på jobbet, en Anna-Karin med min familj och ytterligare en Anna-Karin när jag står och föreläser för 70 personer.
Vem jag är, hänger ihop med vem jag interagerar med och självklart utvecklas och förändras jag hela tiden.

Det finns inget som skulle kännas mer fel än att konstatera att jag är som jag är. Som om jag hade fötts som en färdig människa för 53 år sedan och så var det med det. Som om inget av det jag varit med om sedan dess hade format mig i olika riktningar.

Därför är det också en helt felaktig slutsats att konstatera att jag inte är mig lik. Eller, det kan vara rätt ur den personens perspektiv, men att jag skulle vara en konstant kan jag inte gå med på. Vad är det som säger att den person som tycker att jag är mig lik - eller inte mig lik - är den som bär på facit om vem jag är. Korrekt vore kanske att säga, du är som jag kommer ihåg dig?

Jag tror det är det här som gör att jag älskar att möta människor. Interaktionen med andra gör att jag får stöta och blöta mina tankar och erfarenheter i nya sammanhang, med nya mottagare och få andra reaktioner på det än jag är van vid. Det får mig att utvecklas, att tänka till och växa. För en sak är säker; jag är inte som jag är. Jag blir.

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100