Kontakt
20 juli 2019

Omfamnar min ilska

Omfamna din ilska, säger terapeuten glatt. Den är en styrka! Hon har rätt. Men jag är så ovan. Ja, inte vid att bli arg, men vid att visa det utåt och dessutom tillåta mig att fortsätta vara arg. Jag ska ju vara så jäkla trevlig. Bli lite klädsamt arg, tydligt säga ifrån och så var det klart! Ilskan borta!
När jag nästan var färdig med gårdagens blogginlägg, kunde jag inte längre bortse från allt stim och stoj som kom från sjöhållet, från bryggan som jag vårdslöst kallar "min". Den tillhör en stiftelse och vi som bor här får använda den. Sedan är jag den flitigaste badaren, typ året om, och ser om den lite extra: skrubbar bort fågelskit, fixar förtöjningar, flyttar stegen när det behövs och så vidare.
Jag tar hunden och går ner. Jag häpnar - och dånar - över det jag ser. Bryggan ligger under vatten, eftersom åtta-tio ungdomar står på den. Två står och tvättar håret, en håller i min schampooflaska, fem stycken sitter på bänken som knappt klarar två, en kommer ner från buskarna efter att ha pinkat. Det här är inte några som lånar bryggan. Dom har intagit den. I en eka några meter utanför sitter en man och ler.
- Vad håller ni på med? säger jag med hela mitt magstöd.
- Vi bader, säger mannen på norska.
- Det ser ut som mer. Ni beter er. Ni tar vårt schampoo, ni sänker bryggan...
Sedan följer en ordväxling som jag inte tänker gå in på ordagrant, men jag läxar upp honom i synnerhet, eftersom han berättar att han är ledare på det norska kyrkliga lägret tvärsöver viken.

Jag är helt skakig efteråt. Inte av rädsla, ånger eller nåt sånt. Nej, jag är skakig av adrenalin. Jag är fortfarande så arg, så jag skulle gladeligen önskat att dom hade haft ännu svårare att komma i sina kanoter än dom hade, så jag hade fått "vara tydlig" en bra stund till. För jag hade ju inte fått sagt det jag ville. Och det där gick jag och funderade på länge. Vad var det jag ville få sagt, egentligen? Vad var det som triggade igång ilskan? Vad hade kunnat få ilskan att lägga sig?

Jag tror jag vet vad som triggar ilskan. Det är det där när någon jag minst hade trott det om, beter sig. Ja, jag har större förväntningar på att den som är aktivt kristen utövare, har koll på tio Guds bud. Precis som jag blir mer arg och besviken på vem som helst, som jag trodde mer om inte håller måttet utan sviker. Kreti och pleti kan väl bete sig illa och det är irriterande och kan få mig att svära till, men när någon missbrukar ett förtroende, tar för sig av det som inte är hens, inte står kvar när det blåser, gör illa någon som står mig nära eller utger sig för att vara något som den inte är... Nej, jag förväntar mig verkligen inte att människor är perfekta, men det är ytterligt klädsamt med dom som vet om att dom inte är det - och jobbar på att bli bättre.

Jomen, men det finns ju dom också, som bara: jag vet, jag är värdelös på att kommunicera/säga förlåt/visa uppskattning... Som vet om det, men inte gör något för att bli bättre på det. Som att det vore en läggning vi föds med, inte en egenskap vi lär oss.

Min kompis Björn Natthiko Lindeblad, skogsmunken, han säger: Fördöm handlingen, men stäng inte hjärtats dörr för människan. Hm. Där är jag inte än, men Björn var faktiskt munk i 17 år, så jag tänker att han har försprång i att vara raktigenom-god, och eftersom jag inte har någon som helst tanke på att gå i kloster kommer han att få behålla det försprånget.

Däremot kan jag faktiskt förlåta och verkligen känna att jag förlåter. När idioten/människan uppriktigt verkar ha förstått att hen gjort illa och ber om att bli förlåten. Det är då ilskan kan lägga sig. Då behövs den inte längre. Då har den gjort sitt. För ilska handlar ju, som jag skrev igår om att sätta gränser, ställa krav, vara tydlig och ta plats. När du blivit bekräftad i det: "jag förstår att det inte är okej med dig, jag hör vad du behöver, jag ser att du är arg och jag ser det som är du. Förlåt att jag trampade på." DÅ kan jag också förlåta.

Det är dessvärre alldeles för vanligt att människan är en idiot som inte lärt sig säga förlåt. Och då, som Jonas Gardell citerade, behöver jag inte ta hänsyn till hen. 🙂

Copyright © 2022 – 2024 Ärligt Talat. All rights reserved. Hemsidan skapad av AlizonWeb AB.
cross