Får man säga att man är tacksam över 2020?

Kategorier: Kost och motion, Motivation och Personlig utveckling.

Missförstå mig rätt, coronaviruset är inget jag önskar någon! Det är hemskt hur det drabbar äldre och yngre, friska och sjuka. Men jag kan verkligen inte låta bli att känna en stor tacksamhet över att jag fick det här året.
2020 går rent allmänt under epitetet Skitår och varje gång jag hör det, så vädjar en del inom mig: “håll inte med!” För mig har året vi just lämnat bakom oss nämligen varit så mycket.

Förra nyårsafton hörde jag fler än vanligt spå att ett fantastiskt år låg framför oss. Jag var inte lika entusiastisk. Inte för att jag på något vis besitter någon förmåga att se in i framtiden, men värken som hade slagit sig ner i kroppen under julhelgen blev allt värre. Nu kunde jag knappt ta mig ur soffan och ur sängen på morgonen var en riktig pina. I mitten av januari fick jag diagnosen muskelreumatism, en inflammation som i de allra flesta fall går över efter ett par, tre år. Jag fick kortisonbehandling och ytterligare ett artilleri med tabletter för att skydda mage, stärka skelett, sänka kolesterol och hallå, var det inte lite vajsing med sköldkörteln också?

I två delar
Jag som alltid känt mig frisk och stark var nu en person med värk. Jag kunde fortsätta jobba och med fulldos av Ipren och Alvedon var livet görligt. Men aldrig har väl hunden fått gå såååå långsamma promenader. Bära vedkorgar var inte att tänka på och inte ens en glasburk med smörgåsgurka kunde jag få upp själv..

bild från podden Omgiven av kloka personer

Jag fick vara med i nystartade podden Omgiven av kloka personer. En riktig höjdarupplevelse!

Föreläsa gick ändå bra, för om jag bara stod upp och höll igång, så fungerade kroppen ganska okej. Tågresan till de olika föreläsningsorterna var ingen höjdare, men jag tog mig framåt och min försörjning blev inte lidande. Under den här tiden är det som att jag verkligen var uppdelad i två delar. En kropp med värk som dessutom blev allt större i omfång och en själ som var lycklig över att få jobba med det jag älskar, som kände sig vacker inuti och som hade fattat flera bra beslut som fick mig att jag växa som människa.

Redan i december hade jag anmält mig till ridskolans nybörjargrupp för vuxna. Det ville jag inte backa från och det behövde jag inte heller, tack vare att dottern följde med mig till stallet klockan sju på lördagsmorgnarna och hjälpte mig att få upp sadeln på hästen och sedan också mig i sadeln. När jag väl satt där gick det bra. Eller ja, bra och bra – jag var (är) verkligen nybörjare. Men jag hade kul och jag längtade verkligen efter att bli rörlig igen.

 

 

Och så blev det vårvinter. Coronaviruset spred sig som en löpeld. Myndigheternas presskonferens kl.14 på tisdagar och torsdagar blev ett måste. Världen höll andan. Men jag fick äntligen utrymme att andas.

Min introverta sida
Min arbetsgivare gick snabbt ut med att vi som kunde skulle jobba hemifrån. Mina föreläsningsuppdrag i egna företaget frös inne. Jag behövde inte baxa mig in i bilen, ta mig upp för trapporna till kontoret utan kunde jobba hemifrån i bekväma kläder och kunde fokusera min energi på arbetsuppgifterna. En av mina största uppdragsgivare är en yrkeshögskola. Där var personalen snabb med att sadla om till digitala föreläsningar, så jag stod inte helt utan uppdrag heller.

Med tiden har jag insett att jag är betydligt mer introvert än jag har varit medveten om. När jag behöver ladda om ringer jag aldrig upp någon för att få prata, när jag har föreläst och tömt mig själv, söker jag inte upp någon för att ta en bit mat tillsammans på en populär restaurang. Nix. Jag åker hem. Hem till mitt hus på landet, tar på mig kängorna, drar ner mössan över öronen och slår följe med hunden ut i skogen. Eller möjligen går ner till bryggan och sänker ner mig i vattnet – oavsett årstid. Där och då, känner jag hur energin fylls på i kroppen precis som på ett av de uppladdningsbara batterierna som sitter i laddaren.

Jodå, jag är allt social också. Är ganska bra på det, till och med. Kan berätta anekdoter, få andra att skratta, initierar nubbevisor… Men jag tror att det till stor del är inlärt. Det har liksom alltid varit smart att vara social. Då anses man vara en trevlig prick, får lätt nya vänner och därmed tillgång till en större värld än sin egen lilla begränsade. Det är smart och det är nyttigt. Men det är alltås inte det jag går igång på, om det inte är med nära vänner och gärna i mindre sammanhang.

Komma ikapp mig själv
Nu, när världen fick fullt upp med att hantera ett nytt virus ställdes konserter och flygresor in och för varje sak som fick stanna upp, fick jag en chans att komma ikapp mig själv. Inställda konserter innebar tid för andra saker. Vara i stallet gick ju fint och vandra utomhus med någon vän i taget var en utmärkt aktivitet. Mitt liv fylldes av djupare samtal, mer frisk luft och långsamt också en mer värkfri kropp.

I september hade jag fått näsan så pass över vattenytan att jag insåg att det fanns en liten grej till, som jag behövde komma ikapp med. En liten grej, som inte var så liten längre – nämligen min kropp. Jag som har som motto att “Leva som den jag vill vara” lade nu även till “och se ut som den jag känner mig som”.

Dottern hade börjat på gymnasiet 44 mil hemifrån, jag jobbade fortfarande hemifrån och de digitala föreläsningarna tuffade på som tåget. Det var en perfekt tid att lägga om kost, börja träna mer och unna mig mer mental näring.

Samma kvinna före och efter viktnedgång

Titta, vilken skillnad det blev när jag tog av mig mössan!

Så, kära vänner. Jag har verkligen full respekt för att 2020 var ett skitår för många. Familjer som förlorat anhöriga, företagare som förlorat inkomster, människor som förlorat förströelse. Men jag har blivit av med närmare 30 kilo, blivit av med all muskelvärk, kunnat sluta med medicinerna, vågat hoppa i alla fall några centimeter med hästen, rensat ut kassar med kläder jag inte använder, målat om tre rum (med hjälp av dottern, ska påpekas), för att jag vill, kan, orkar och har tid.

Ny 50-årsdag
Min metaboliska ålder har sjunkit från 72 år till 50, vilket verkligen är en ren hälsovinst. Och fylla 50, som är så kul! Det gjorde jag ju för åtta år sedan också. 🙂

 

Jag är så innerligt tacksam över att jag har kunnat göra detta. Min hjärna som i synnerhet de senaste åren, varit mer gjord för ångtåg än snabbtåg, börjar kunna göra sig hörd i det brus jag omgett mig med. Nu ser jag fram emot ett 2021 där vi tar ansvar; fortsätter att hålla avstånd, tvätta händer och stanna hemma och vaccinerar oss när det blir vår tur. Men också, att vi fortsätter resa sparsamt för att spara på klimatet.

Min målsättning för året utöver detta är: att fortsätta andas, vara ikapp och gärna fortsätta att utmana mig för att fortsätta utvecklas.

Hoppla!

kvinna på häst hoppar över väldigt lågt hinder

Kommentarer

Lämna ett svar till Titti Gustafsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

16 − sexton =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.