LUCKA 3

Innan jag fick barn brukade jag skämta om att hen fick ägna sig åt vilken sport hen ville, så länge vi inte behövde skjutsa. Där vi bor innebär det golf eller fotboll. Jag hoppades på det förstnämnda eftersom vi spelar. Ridning funkar ju också, påtalade vänner. Men jag slog ifrån mig: nänä, ingen ridning. Då luktar det häst överallt och jag är ju dessutom rädd för hästar.

Hen skulle också gärna spela något instrument, typ piano eller gitarr. Inte fiol, för det låter ju så bedrövligt innan man kan det.

Med åren har jag haft anledning att återvända till Kahlil Gibrans bok Profeten:

"En kvinna som bar ett barn vid sitt bröst sade: 'Tala till oss om Barnen.'
Och han sade:
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan ge dem er kärlek men inte era tankar ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar vistas i morgondagens hus
som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.
Sträva att efterlikna dem, men försök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt.
Ni är de bågar från vilka era barn sänds ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och
Han böjer er med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt.
Låt er i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen som flyger
älskar Han också den båge som är stadig."

Just ja, så är det ju, tänker jag när står i ridhuset varje fredag eftermiddag och ser tioåringen med blossande kinder galoppera runt i ridhuset på en lagom bångstyrig ponny.

Och i kväll är det konsert med musikskolans orkester. Hon spelar fiol, ifall ni ville veta.

#blogg 24 - 03