Jag är inte chockad. Inte lamslagen. Inte bedrövad. #metoo är snarare en befrielse och gör mig hoppfull.
Påförande av skuld och skam. Den femte härskartekniken enligt Berit Ås teori, och en av de starkaste. Känslan att det är mitt eget fel att jag blir tafsad på, förolämpad, slagen, förföljd, våldtagen, antastad, kladdad på, förnedrad...

Jag vet inte hur många gånger jag har hört: "det var ju mitt fel också", "jag skulle inte ha haft den där klänningen på mig", "jag retade väl upp honom", "jag var nog för flirtig"... Men hur många gånger jag än har hört det, så vet jag att det är alldeles väldigt många fler som känner så. Fast de säger inget. Eller, de har inget sagt. Men nu... Nu öppnar sig dammportarna och berättelserna väller ut.

Kvinnor, framför allt kvinnor, berättar äntligen om vad de har varit med om. För nu skäms de inte längre.

Påförande av skuld och skam innebär just detta, att man känner sig skyldig till något som har hänt, trots att det är någon annans beteende som har varit felaktigt.

Under hela mitt 55-åriga liv har jag hört kvinnor som viskat om män som lagt sina händer på ställen de inte har rätten till, män som trängt upp mot väggar, gnuggat sig i trängseln, tagit sig friheter utöver anständighetens gränser. Så jag blir inte chockad över #metoo-vittnesmålen.

Jag blir snarare lättad. Det här kan innebära en förändring. I alla fall en början till. Nej, jag tror tyvärr inte att de här männens beteende kommer att förändras över en natt. Men jag är övertygad om att fler kvinnor vågar säga: NEJ!!! Högt och tydligt.

Indien är inget föregångsland i hur kvinnor hanteras, men jag lärde mig en bra sak när jag skulle åka dit för snart 20 år sedan. Jag fick rådet att om någon tafsade på mig, skulle jag högt och tydligt säga: NEJ. Eller VADIHELVETEHÅLLERDUPÅMED?!?!?! Det spelar inte så stor roll på vilket språk. Det viktigaste är att ett oacceptabelt beteende avslöjas och uppmärksammas. Det funkar i Sverige med. Kör bara!

Väninnan L är halvitalienska och kanske är det därför hon har närmare till sina känslor, hursomhelst agerade hon föredömligt när vi som inte ens tjugoåriga tågluffare gick på en trottoar i Rom. Vi mötte några män och precis när vi passerade varandra, så sticker en av männen upp sin hand innanför L:s shorts. Upp mellan benen.

Hon snurrade om på en femtioöring och fick in en spark mitt mellan benen på honom. Utmed husväggen satt en äldre svartklädd kvinna på en ranglig pinnstol och såg allting. Hon applåderade L:s spark och nickade gillande.

Nu sparkas det överallt och de flesta av oss applåderar och gillar. Så klart finns det de som måste gå ut och försvara de stackars förövarna som om de vore offren. Och jovisst, det är klart att de är offer, de också. Offer för en norm som har fått leva kvar alldeles för länge. Offer för en samhällsordning. Det är klart att det måste kännas jättekonstigt att ha haft ett beteende i hela sitt liv och så helt plötsligt få veta att det inte är okej. Det har ju funkat hittills.

Men de här förövarna, huvudsakligen män, har självklart vetat hela tiden att det inte är okej. Ett beteende är inte försvarbart bara för att många tillämpar det. Men går det, så går det. Och att få någon bli generad, förminskad, utsatt - det ger makt.

Jag snubblade in på en Facebooksida häromdagen som tillhörde en man som jag inte känner. Han hade lagt ut en pressbild på Martin Timell och Lulu Carter och kommenterade: "Här ser hon minsann inte så missnöjd ut."
Det finns verkligen så mycket kvar att göra. När en vuxen människa inte förstår... inte förstår vidden av det hela. Inte förstår att i många situationer har det enda hållbara varit att inte berätta. Och att en pressbild är en pressbild, som inte behöver ha något att göra med verkligheten när kameran inte är på plats.

Det var då det blev ännu tydligare för mig:
1)  Jag ska fortsätta föreläsa om härskartekniker ur ett jämställdhetsperspektiv.

2) Jag ska fortsätta föreläsa om hur vi kan stärka oss själva och vår omgivning bland annat med hur vi använder vårt kroppsspråk.

Jag kan inte förändra världen, men jag kan göra livet i världen lite lättare att leva för några stycken. Jag kan bidra till att fler sätter ner fötterna i marken och vågar skrika: ME TOO! så högt att det till slut, till slut blir helt ohållbart för kladdarna att ta sig friheter som ingen har gett.

När skulden hos den utsatta försvinner tar självrespekten över och ju fler vi är som får tillbaka respekten för oss själva, desto större är chansen att vi kan göra något riktigt bra tillsammans. Det ger mig hopp.

Och tänk så mycket vi kan åstadkomma tillsammans när vi stärker varandra i stället för att trycka ner. Det kan bara bli bra.