Tystnad. Tagning.

Inget händer. Tystnar igen, låter blicken flacka runt för att hitta något. Nada. Nichts. Pas de tout. Inte ett enda brännhett ämne. Ingen ilska som behöver bubbla upp. Inga oförätter som behöver tas itu med. Det här är bara en .sån där mellandag. En dag som inte var så särskild. Jobb. Stekte falukorv, värmde purjosoppa, tvättade en kulört...

En färg som känns jag är förstås - orange!

Fast det är sant. Jag hade ett långt och bra samtal med väninnan L också - det var länge sedan, men oj så välgörande.
Och så var jag hos nagel-Malin och ersatte ett mjäkigt rosa lack med ett som är jag. Tänk vad bra det känns när man hittar det där som gör att jag känner mig som jag.

Sedan blev det faktiskt en oerhört skön vilostund hemma med katt på magen. Det är som att han känner på sig när jag behöver få tanka in. Hade inte den där falukorven behövts stekas på så hade jag väl legat där än. Men det gör  jag inte och tur är väl det, för i så fall hade jag heller inte haft den där mysiga middagsstunden med Violen, eller fått skrivet den där offerten om att föreläsa om härskartekniker, som jag fick förfrågan om idag.

En spinnande katt uppmuntrar mindfulness

Inte heller hade jag kommit mig ut på min 30-minuters promenad (häpp!) i ett skönt regn, med ett bra radioprogram och koltrast i öronen.

Alltså, det här var ju en ganska bra dag när jag låter tankarna komma till mig. Känner en hel del tacksamhet över människor som jag möter och som generöst ger fantastisk feedback till mig. Tack!

Däremot har min bärbara dator fått spel, pekaren byter rad hipp som happ, raderar ord och lägger sig i fullständigt. Men jag är ganska övertygad om att det beror på mig, så det är ingen idé att brusa upp över det heller.

Det är roligare att stanna kvar i tacksamheten.

  57 av 100