Dag 91
Hur ser sommaren ut, undrar väninnan.
Vet inte.
Vet inte riktigt hur man gör en sommar som varannanveckasförälder och förhoppningsvis blivande valpmatte. Vet inte alls faktiskt.

Kan man ta tre månaders semester kanske och sedan lite extra ledigt i höst, när man känner för det? Eller kan man önska semester alla dagar när Violen inte är hos sin pappa - utan att i förväg behöva bestämma exakt när det är? Och så en extra vecka på det för lite egen paddling och äventyr. Sommaren är ju så full av önskningar, förväntningar och önskningar och förväntningar.

Fast allra helst skulle jag vilja att sommaren bara kunde få vara ett oskrivet blad, där jag kunde ta mig an dag för dag, som det föll sig. Jag behöver inte åka någonstans, bor ju redan i paradiset. Tänk om man finge ta dagen som den kom och undrar just vad man skulle göra av den då?

Kajenn skriver:

Vad glad, min själ, åt vad du har, nu har du 100 sommardar och detta är den första!
När solens lopp sin ände tar, så har du 99 kvar, och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står, i morgon är med ens i går, det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får, är 100 sommardar per år…

Jag får helt enkelt göra som jag brukar, se 100-dagarssommaren som en ny utmaning och tänka att hur det än blir, så kommer det säkert att bli den bästa sommaren ever.

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.