Idag skriver jag om något som jag inte alls hade tänkt. Men jag har inte kunnat släppa tankarna på det jag läste i morse i en annan blogg.
Anna Lena Lodenius skriver blogginlägget Att begrava en levande sångerska och det är helt enkelt en fruktansvärt skrämmande och sorglig text. Det handlar om en väldigt känd, en av våra mest kända sångerskor som isolerats på ett boende. Hennes barn tillåter inte några som helst besök. Hon har inte tillgång till telefon och får inte heller ta emot telefonsamtal.

Bloggaren Ann Allan skriver precis samma berättelse i sitt blogginlägg Du bad mig berätta ... lilla sångfågel.

Sångerskan fick en stroke i höstas, hon är 89 år gammal och säkert kan det vara så att hon inte klarar sig hemma längre. Hon har diagnosen Alzheimer och säkert kan det vara så att det är svårt att låta henne röra sig fritt, med risk för att hon ska skada sig. Men därifrån till att fullständigt isoleras?

Jag mår bra av att tänka det bästa om människor. Och då tänker jag, att det här har hennes barn gjort för att de vill skydda henne. De vill inte att deras mamma ska bli utnyttjad, uthängd i pressen i sin skraltiga ålderdom. Någon slags missriktad välvilja har gjort att det har blivit helt galet.

För sångerskan vill inte vara ensam. Hon levde upp när vänner och tidigare kolleger besökte henne, spelade swingiga plattor för henne och pratade minnen. Även om minnet tidvis fallerar, så vill hon fortfarande skratta. Och vem har rätt att beröva en människa hennes skratt? Hon har bett dessa kvinnor att berätta.

Du är säkert lika nyfiken som jag var, på vem denna sångerska är. Kvinnorna nämner inte hennes namn i sina texter, och eftersom de känner henne, har de säkert skäl för att inte göra det. Av respekt för dem och för henne, gör jag likadant.

Men läser du blogginläggen och kommentarerna så framgår det helt klart. Och när jag fick bekräftat det jag misstänkte, då blev jag ännu mer iskall.

Fast det här är ju lika sorgligt tragiskt vem det än är, som behandlas på samma sätt.

Jag är så stolt och lycklig över min vän vars mamma bor på ett demensboende. Vännen bor 20 mil därifrån, men besöker sin mamma regelbundet och vid besöken tar de ett glas vin och äter hemlagad mat som vännen tar med sig. Mamman lever i sin egen värld och den verklighet hon lever i ifrågasätts aldrig. Hon får besök av trevliga personer (sina barn, fast hon inte alltid är medveten om att de är just det), som mitt i saknaden av sin mamma, låter henne hållas i sin värld av minnen.

Det är värdigt. Så borde alla få ha det när de blir gamla och sjuka. Även om man är en världsberömd sångerska.