Dag 74
När omröstningen lockar mer än själva bidragen, så är det lika bra att låta bli att titta. Så det gjorde jag också. Tänker förstås på gårdagens Eurovision Song Contest.

Vet inte vem som gav upp först, Violen eller jag, men vi fick snabbt med oss mormor på att det var roligare att spela kort. Och se, med Eurovision Song Contest via radion blev bidragen faktiskt  bättre.

Dagens tävlingar handlar väl inte så himla mycket om sången, egentligen, utan om vem som bjuder på den bästa showen. Så nu har vi döpt om tävlingen till Eurovision Show Contest.

Samtidigt kan vi ju diskutera just EUROvision, eftersom Australien nu är med och tävlar. Programmet sänds dessutom i Kina och USA och hur länge tror vi att de vill fortsätta att betala för sändningsrätten, utan att få vara med? Så vi kanske till och med kan döpa om tävlingen till Vision Show Contest?

Det ska mycket till att som artist lyckas arbeta sig igenom de mängder av intryck som omger hen; sprutande eldar, trumslagare, dansare, kameraåkningar, glitter, konfetti, speglar och grafiska mönster. I mina ögon var det faktiskt bara Frans som lyckades med det. Det kan ju förstås ha att göra med att jag är ytterst partisk, varande svensk. Men det kan också mycket väl ha att göra med att Frans gav intryck av att vara väldigt medveten om att han var på scen just då, han gick inte bara in och levererade; han gick in och var. Jonas Gardell har beskrivit det så bra: det sexigaste som finns är total närvaro.

Han var dessutom klädd på ett sätt som kändes som att det var typiska Franskläder - vilket man inte kan säga om många av de andra. Och om man gör entré på ett sätt som får de flesta att tänka: "nämen, ojdå!", så har man där förlorat några takter på att få med sig publiken i själva melodin. Frans gick in och var sin sång, varken mer eller mindre.

Det vore häftigt om man kunde ha en tävling där de tävlande framför en låt som representerar kulturen i det egna landet, gärna på artistens eget språk. Gärna med levande musik till. Det vore coolt.

Tänk att ingen har tänkt på det... 😉

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.