Ibland behöver man tänka till lite och inte bara köpa sanningen så som den en gång serverades.

Det finns de som verkligen har det. Idag var jag i kyrkan och lyssnade på en av dem. Det var konfirmation i en idyllisk landsbygdskyrka och så trångt att vi fick ta ståplats längs väggarna. Prästen frågar glatt - och utan förebråelse: Var var ni första söndagen efter trefaldighet?

Inte är det många som går till kyrkan regelbundet nuförtiden, inte. Men om fler fick vara med om det som vi var med om idag, så skulle det se annorlunda ut. Det är jag helt säker på. Egentligen tror jag inte dagens högtid skiljer sig så mycket från en vanlig söndag. Jo, det är klart att det är speciellt när det är konfirmation, men de gånger jag pallrar mig iväg till en gudstjänst så är det framför allt mycket mer avslappnat än vad jag tror att det ska vara.

Det handlar om att hitta sin präst - och undvika dem som inte tilltalar en. Dagens präst är medveten om att kyrkan är full av ovana besökare, som lite nervöst sneglar på sina bänkgrannar för att inte stå upp vid fel tillfälle eller sjunga när man ska vara tyst.

-Jag hjälper er, säger prästen. Stjärnan i programmet betyder att vi står upp. För att vara extra tydlig visar jag så här med händerna. Och ibland visar jag fel, men om vi alla gör fel, så blir det rätt.

Ja, hur svårt kan det vara? Och vi sjunger, skrattar, ber, tar nattvard och fast konfirmationen håller på i två timmar så har vi en fantastisk stund tillsammans med denna präst som har en fantastisk bluesröst och som varsamt slussar konfirmanderna genom ritualerna.

Och så är han den andre av kyrkans män som jag på bara några veckor hör ge Luther upprättelse. Faktiskt så är det Luther som svävar över oss den här söndagen. Rent fysiskt också, i form av en liten docka som hänger i en spiralfjäder ner från en av mikrofonerna. Konfirmanderna ger liv åt berättelsen om Luther och deras Luther förklarar att om man är på dåligt humör ska man dricka något gott och låta ögonen vila på en vacker flicka.

Inte precis det vi förknippar med Luther, eller hur? När jag googlar lite inser jag att det i år är 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser, vilket förklarar varför jag nu på kort tid har hört såväl vår biskop som den här prästen referera till honom.

Det är bra. Vi behöver revidera vår syn på andra människor emellanåt. Och Luther har väl fått framstå som plikttrogen, präktig och ganska tråkig tillräckligt länge. Nu sprider vår kyrka en mer allsidig bild om honom.

Det borde fler få bli - reviderade. Vi kanske inte alltid är så som andra uppfattar oss? Vi kanske inte alltid är bara en sorts människa, utan mer mångfacetterade än vad vi visar?

Detta är blogginlägg 88 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100.