I förrgår skrev jag att lek kan förändra världen. Det tror jag fortfarande, men det är klart, det som verkligen kan förändra världen måste vara engagemang.

I Nya Zeelands parlament har man just sagt ja till samkönade äktenskap och under kvällen har parlamentledamoten Maurice Williamsons tal kablats ut och hyllats. Jag gillar ju det här med retorik, tycker det är fantastiskt att få lyssna till duktiga talare. Men det som gör Williamson så duktig är just hans engagemang.

Det måste ju rimligen vara detta engagemang som får människor att vilja arbeta med politik. Men vart tar det vägen sedan? Hur kan ett engagemang och en vilja om att förändra världen omvandlas till tråkiga, torra debatter?

In med mer glöd!