Det är årets andra sommardag, typ, och vi har personalutflykt till "det blommande berget", Kinnekulle.

Aldrig har jag sett berget vackrare. Ramslöken blommar så intensivt att det känns som att gå i ett sagolandskap.

Och guckuskon hittar vi också. Tänk, vilda orkidéer! Det känns exotiskt. Den fotograferas, beundras och luktas på.

På vägen tillbaka till bilen passerar oss en polisbil. Det är så många polisbilar här. De har förmodligen också personalutflykt.

Tänker jag.

För jag är en alldeles vanlig liten människa, och det är lätt att tro att min verklighet är allas verklighet.

Men så är det inte. För några mil bort finns en familj som lever i förtvivlan, skräck och ovisshet. Deras dotter kom aldrig hem igår, från sitt jobb på ett café på Kinnekulle. Det café där vi hade planerat in personalutflyktens fika, fast istället möttes av avspärrningar, poliser, tekniker i vita overaller...

Verkligheten, den grymmaste, brutalaste, ger oss en käftsmäll. Flickan har inte hittats.

Jag ringer Violen, blir varm när jag hör hennes lätt uttråkade röst. Jag har en dotter som svarar i telefonen. Det är en oerhörd lättnad, för runt oss har det blivit kallt och mörkt, på det blommande berget. Där vi gått och doftat och njutit utspelar sig just nu tragedi.

Min verklighet är inte allas verklighet, men gode Gud vad jag önskar att den vore det.