Nr 124

Jag är ju faktiskt optimist i grunden. Det är i alla fall så jag vill se mig själv. Men det vete sjutton... För varje år blir det tyngre och tyngre att hantera mörkret. Jag blir mer och mer beroende av ljuset. För 20 år sedan svarade jag tveklöst hösten på frågan om min favoritårstid, men nu är det våren och sommaren som gäller för hela slanten.

Den här sommaren har startat tungt, för det är inte bara ljuset, utan värmen jag vill åt också. Jag har nog slitit mer på mina raggsockar under juni än under hela vintern. Och jag vill VERKLIGEN INTE FRYSA.

Jag erkänner, jag är en av dem som år efter år hurtfriskt förklarat att sommar även innefattar 12 grader, regn och fleecetröja, men ne-ej. I år har jag bara en sann bild av sommar: över 20 grader i sjön, varma kvällar att sitta ute i och så pass varmt att jag vill uppsöka skugga. Herregud, i år har vi ju inte ens behövt sätta upp myggnätet!

Men så kom den ändå, just som jag misströstade som mest. Sommaren. Vi firar 4th of July lite måttligt så där, (far var ju ändå född där), sitter på altanen, har slängt på infravärmen o äter snabbt avkallnad grillmat.

Pang! En mygga. Pang! Två...

Säga vad man vill om maken och mig, men vi är snabba när det väl händer. Det dröjde inte länge innan myggnätet var monterat och nu kan vi sitta här, katten och jag, och må gott. Utanför nätet flyger fladdermushonorna ikapp. Kvällsskymningen avlöses av morgonrodnaden och det är sommar.

På riktigt.