Så, nu har jag äntligen skickat iväg dem. Två brev färdas i detta nu genom cyberspace för att landa i ett par datorer 7595 km längre västerut. Det tar på sin höjd några minuter. Men då är också sträckan uppmätt som den rakaste fågelväg. Skulle breven behöva ta varje vägkrök, skulle det förstås ta betydligt längre tid...

Jag har alltså skickat iväg två mejl till släkt i USA. I juni ska jag för första gången se staden där mina farföräldrar träffades, gifte sig och bildade familj. Det är stort.

I hela mitt liv har jag levt med den där historien och självklart lockar det fantasin att höra berättelsen om den 19-åriga kullan som lämnar sin familj och sin hembygd för att söka lyckan i Amerika. Och så fann hon den där, dessutom.

Som ogift hette jag Johnson. Hade farfar bott kvar i sin by Åshult i Västergötland, så hade det aldrig blivit något annat än Johansson. Men nu blev det Johnson och ett sådant namn präglar oss avkommor.

I juni ska jag nosa i kvarten och fotografera och samla fakta. För en dag ska det bli en bok.

Det bara måste det bli.