Jag har alltid haft oerhört lätt för att somna. Inte sällan vaknade jag någon gång mitt i natten med armen sträckt mot lampan. Och lampan fortfarande tänd. Att tågluffa var en baggis; jag sov i tågkupéer, på perronger, båtar... inga problem. En pojkvän sa en gång att han fick förbereda sig ordentligt om han ville berätta något för mig efter att vi lagt oss. En paus på tre sekunder mellan orden innebar ett gyllene tillfälle för mig att somna på.

Det var då, det. Under hösten kom en helt annan verklighet ikapp mig: sömnlösheten. Hela kroppen kunde värka av trötthet, men när jag lade huvudet på kudden så var hjärnan klarvaken. Öppet fönster sover jag alltid med, året runt. Men inte hjälpte det. Det här var en helt ny upplevelse och vad stressande det var!

Jag försökte meditera, lyssna på avslappningsappar, tänka på något roligt, planera en fest - ja, allt man hör rekommenderas en sömnlös.  Men hjärnan är en enveten muskel och den höll fast vid sitt flipperspel. Jag fick börja se över min situation ordentligt. Spalta upp vad det var som fick hjärnan att gå igång - för ofta var det något som stressade den, även om jag inte alltid var medveten om det. Kanske var det det som hjälpte?

Nu, sedan några veckor tillbaka är sömnen i alla fall här igen. Helt underbart! Nu njuter jag till 100% av det som jag tidigare tog för givet. Dessutom har jag börjat komma ihåg drömmarna igen. Jag älskar att drömma och nu kan jag knappt bärga mig: vad ska hända i natt? Vad blir det för spännande äventyr som hjärnan kokar ihop åt mig?

Vem vet nästa fullmåne, stjärnstorm, klimakterievåg eller jobbstress kanske sömnen försvinner igen. Jag är lycklig varje morgon jag inser att jag fått sova gott hela natten. Hoppas det blir så denna natten också. God natt!