Ännu en natt, när alla i huset har gått och lagt sig och jag har hållit mig uppe lite för länge. Det där med att jag skulle börja sova fler timmar på natt... nej, det har tyvärr inte slagit in. Det får mig att fundera över vad det är som är så speciellt med natten. Varför går jag inte bara och lägger mig?

Det är något visst med att äga huset. Att känna hur lugnet sänker sig, snusningar och snarkningar kommer från sovrummen och jag diskar upp lite, torkar av bord, går ut med ursköljda mjölkkartongerna, lägger i en tvätt, fyller på toapapper. Jag är inte ett dugg sugen på att sätta mig vid tv:n eller läsa en bok. Det handlar inte om att jag vill vara uppe. Jag har bara inte ron att gå och lägga mig än.

Det är så skönt att runda av, knyta ihop säcken och förbereda för att kunna vakna till en morgon och börja från scratch - utan att behöva inleda med att torka bort en rödvinsfläck på köksbordet och sätta in disk i maskinen.

När kvällspysslandet är gjort är det bloggtid, en stund för reflektion. Det gör gott att stilla sig lite, fundera över vad som sysselsatt hjärnan under dagen eller bara låta en ny tanke slå rot.

Det är nog egentligen det som är grejen med dessa nätter. I lugnet och tystnaden och när måstena är undanröjda, då finns det tid och plats för tankarna. Det är inte fel att få utrymme för att tänka en tanke till slut och dessutom få ner den i skrift...

Nu har jag fått min stund för i natt och kan släcka lampan och sova jag med.

Det blir lätt i natt, med ett sommarregn utanför det öppna fönstret.