Nästa helg är det Klassfotboll, ett fenomen jag aldrig hade hört talas om innan dottern började skolan. Den går ut på att varje klass anmäler ett lag och sedan är det en turnering som håller på så gott som en hel lördag. Det är inte det som ger mig en fadd smak i munnen, men mycket annat:

1) Priset. Det kostar 150 kronor per barn. För det får de en vattenflaska, en t-tröja, rabattkupong på badet och något mer ställe. 150 kronor kan vara ganska mycket pengar för en barnfamilj och har man fler än ett barn som vill vara med, sticker det snabbt iväg. Jag hade hellre sett att det kostade 20 kronor och så tog vi med egna vattenflaskor, skippade rabattkupongerna och lät sponsorerna fixa t-tröjorna.

2) Kopplingen till skolan. Skolan är inte inblandad alls egentligen, det är en lokal fotbollsklubb som står för arrangemanget (och tjänar en rejäl hacka på det också, antar jag). Men eftersom arrangemanget vänder sig till klasserna, blir det ju ändå en tydlig skolkoppling. Det är till och med så att läraren skickar ut påminnelse om klassen inte har anmält något lag.

3) Lagsammansättningen. Det ska vara tjejer med i laget annars är det inte godkänt. I de yngre klasserna ska det vara två tjejer på plan hela tiden i ett femmannalag, från årskurs tre och uppåt ska det vara tre i ett sjumannalag. Tanken är god, men i dotterns klass är det elva killar och fyra tjejer, varav den ena har svårt att springa. Det innebär att om ytterligare någon av tjejerna inte kan eller vill vara med, så blir det inget spel. Snacka om press! Medan killarna ivrigt har väntat att äntligen få komma ut och spela, har tjejerna knappt fått någon vila alls.

Min dotter spelar handboll och rider. Hon har aldrig varit det minsta sugen på att spela fotboll. Men hon är lojal in i hjärteroten och har ställt upp varje år med en liten suck - det handlar ju om klassen, hennes älskade klass! Under matchdagen har hon suckat djupare, kämpat, sprungit, gråtit, svettats och ställt upp. Men aldrig att hon har sagt: ja, vad kul! Jag längtar efter nästa klassfotboll!

Nej, det här är inte ett arrangemang som är speciellt genomtänkt ur ett jämlikt perspektiv. Vänder man sig till barn måste man tänka några steg till, anser jag.

Det har tagit tid innan jag uttalat detta högt. Eftersom jag inte är någon fotbollsmänniska själv, har jag varit rädd för att vara en sån där trist morsa som inte fattar grejen. Det vill jag ju inte vara. Och nu när jag äntligen erkänner för mig själv hur jag känner, så är det för sent. Anmälan är gjord.

För mig som alltid har sportat, men aldrig dragits till lagsport är det ett mysterium att fotbollen får ta en sådan stor och självklar plats.Ett argument för klassfotboll är säkert att det skapar sammanhållning i klassen. Ja, men det finns det mycket annat som också gör. En heldag med familjerna och några picknickkorgar och brännboll, till exempel.

Erfarenheten säger att man sällan är ensam om att tycka något, så inför nästa år, ska jag se till att vi tar en diskussion om det här i klassen. För bra, känns det inte.

Det är dags att våga ifrågasätta klassfotbollen.