Nr 129

Vi är på väg igen. Första stopp visfestivalen i Västervik. Violen gav upp redan innan det hade startat på riktigt. Jag förebrår henne inte; hur kul är det med en gammal gubbe som står på scen och drar det ena dåliga skämtet efter det andra. För några år edan hade jag skrattat med av ren artighet, men inte längre.

När det var dags för oss att traska vidare, passade vi på att ta en cache. Lurigt och lite småläskgt ställe. Lyckades engagera några parkbänkssittare också, de började leta entusiastiskt! Det fick oss på gott humör igen.

Så enkelt är det: jag roas betydligt mer av kommunikation med riktigt fôlk än att lyssna på någon som publiken skrattar åt för att han anses vara rolig...

Då är det skönt att kunna skylla på en otålig tioåring.