Nu debatteras stad/land-förhållandet för fullt. Det var på tiden!

Charmige Niklas Källner, som blivit känd med sina reportage i Skavlan, gör programserien Delat land och i första avsnittet träffade han människor som skyddar sina hem på landsbygden så gott det går, mot inbrott och andra ovälkomna besök. En rädsla och domedagskänsla ligger som en smet över hela reportaget.

Just nu såg jag en trailer för morgondagens debattprogram i SVT, Ett Sverige.
"Landsbygden håller på att dö, folk och service, till och med statliga jobb försvinner" säger reportern.

Men vänta lite nu, är det så det är? I den ordningen? Folk försvinner, då försvinner även servicen eftersom det inte finns något folk kvar och eftersom det inte finns något folk och inte heller några postkontor, butiker och bensinmackar så flyttar även de statliga verken och myndigheterna till storstan.

Hah! Tror inte det, va?

Det är väl snarare så att statliga verk och myndigheter effektiviserar, slimmar och centraliserar, så att jobben försvinner. I Skara där jag bor fanns Skatteverket, Vattenfall, Polisen och Försäkringskassan när jag flyttade hit för 20 år sedan. Idag finns inget av dem kvar. Eller jo, polisen har sina bilar här och några kontorstjänster, men så mycket mer är det inte.

Och när de flyttar och stänger, försvinner jobben och människorna flyttar dit jobben är och då minskar underlaget för att hålla servicen kvar. Även om många väljer att bo kvar i sin lilla småstad och pendla till sin arbetsplats, så handlar och tankar man innan man man åker hemåt igen.

Ordningsföljden kanske vi får ordning på i morgon under debatten och förhoppningsvis var det här bara en slarvigt ihopskriven text för att väcka intresset för debatten. Men jag tycker det är lite trist att det ofta målas upp en bild av att det är synd om oss på landsbygden.

Jag tycker mer det är synd om alla dem som inte bor här.

Jag bor knappt två mil från jobbet. Ibland kommer vi iväg lite för sent på morgonen och då hamnar jag mitt i rusningstrafiken mellan Skövde och Skara. Den består av en kö på 20 bilar ungefär, sedan kommer jag ut på motorvägen. Den "kön" försenar min reseväg med ungefär två minuter, men det är okej att det tar 19 minuter i stället för 17 till jobbet.

På fredag gäller det dock att ta sig hem i tid. Just nu på fredag, alltså. För åker jag inte från jobbet förrän vid halv fem, så kommer jag med stor sannolikhet att få åka i snigelfart de sista nio kilometrarna. På fredag är det nämligen Vallevandring, en mil lång vandring i kuperad och andäktigt vacker natur. Sötbärsträden (vilda körsbär) håller precis på att slå ut i blom och då blir delar av vandringen som att gå mitt i bröderna Lejonhjärtas körsbärsdal.

Enligt prognosen ska det vara soligt och tio grader. Jag kommer nog att gå den jag med, även om jag har tillgång till leden året om. Men ibland är det lite lockande att trängas med folk i naturen och så sitter ju näcken och spelar bara den här dagen. Det vill en ju inte missa! 🙂

Men som sagt, nog tycker jag mer synd om dem som inte får bo på landsbygden, än oss som gör det. Synd om dem som måste trängas hela tiden och arrangera någon utflykt för att komma ut i naturen och få frisk luft. Bara kul om vi blir fler och är det det som debattkvällen syftar till, så välkomnar jag det hela. Men några offer, det vill jag inte se oss som.

  50 av 100