Efter den misslyckade skridskoturen i söndags ramlade jag ner i ett hål. Låg självkänslahålet.

Det är banne mig ett jobb att hämta upp sig därifrån igen. Men det är bara jag som kan göra det.

Så idag inledde jag det arbetet genom att återerövra isen - visserligen inte med skridskor på, utan med broddar. Men det var skönt att få gå där, på min älskade sjö, och må bra. Låta njutningen få ersätta känslan av misslyckande.

På eftermiddagen blev det ytterligare en ispromenad och den här gången med apelsin, som åts tillsammans med en god vän.

Det blev många plus på må bra-kontot, kan jag lova. Nu fortsätter jag i samma riktning: uppåt, uppåt. Nu ska här letas slalompjäxor, så att jag kan åka långfärdsskridskor igen.

Det är intressant hur lätt självkänslan kan knäckas. Bara för att jag inte kunde åka skridskor, kände jag mig också värdelös på flera olika områden. Då gäller det att ta över kommandot från hjärnan, som uppenbarligen ramlat ner i en grop med minnen av tidigare misslyckanden och tillkortakommanden.

I söndags efter fiaskoåkningen tittade min snart 14-åriga dotter allvarligt på mig och sa: ”Du får inte bli en fegis, mamma”.

Det har du helt rätt i, älskade unge, nån fegis tänker jag inte bli!

20/100

#100dgr Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂