Dag 36
Om man tittar på hur hjärnan ser ut, så är det inte så konstigt att man tänker som man gör, brukar jag tänka. Det är ju rena labyrinten. Inte konstigt om tankarna trasslar in sig i varandra, som ostyriga garntrådar.
Är jag stressad så är det ännu svårare att hålla i sär tankarna. De bråkar och stökar där inne i huvudet och är inte det minsta logiska. En av mina favorittänkare, Tomas Sjödin, har skrivit en bok som heter "Det händer när du vilar". Den handlar, förstås, om värdet av att faktiskt vila, tillåta sig den där vilodagen i veckan och det tror jag är helt riktigt. Vilan är viktig för att återhämta sig. Men om det händer så mycket när jag vilar, vet jag inte riktigt.
Men om jag får samtala, inte bara prata, utan verkligen samtala - då händer det grejer, då är jag som mest levande. I ett samtal utbyter man ju tankar och när man formulerar en tanke, då blir det som att man får tag på en av de där trassliga garntåtarna och under samtalets gång kan det som bara såg ut att vara en tåt, visa sig vara något mycket större. Det finns inget bättre än ett samtal som bygger vidare till ett resonemang, en idé eller som reder ut något som tett sig invecklat och komplicerat.
De samtalen kan jag också föra med mig själv när jag skriver, då händer det verkligen saker. Jag får tag i en tanketåt, följer den, lindar upp den till en liten boll, fortsätter att lirka fram den ur trasslet, in där, ut där, upp och ner och tillbaka igen.
Efter en stund med egen tid vid tangentbordet har jag rett ut de där trassliga tankarna, fått fatt i dem som det var någon mening med och istället för trasslet ligger där ett prydligt nystan - eller text, då.
Vilken tur att jag har tillgång till orden. Det är en ynnest, jag inser det. Redan som liten drömde jag om att få jobba med ord och nu gör jag det, både i talad och skriven form.
Det är viktigt att formulera sina tankar, att nysta upp sina trassel och ta reda på vad som gömmer sig där - annars kanske man aldrig lyckas få sina drömmar uppfyllda.
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100