Dag 51
God dag! Jag brukar inte ge mig in i partipolitik. Vid förra valet tillfrågades jag av tre partier med ganska olika ståndpunkter, om jag ville jobba med dem. Det ser jag som ett bra tecken på att jag lyckats hålla andra okunniga om var jag står. Om sanningen ska fram har jag lyckats ganska bra med att hålla även mig själv okunnig om den saken...
Men engagerar mig gör jag ju gärna och är framför allt intresserad av frågor som handlar om hur vi förhåller oss till varandra. Det har ju varit lite fokus på det de senaste dagarna kan man säga i och med Miljöpartiets kandidater som hamnat i rampljuset. Vad gäller Kaplan så tycker jag det var ett bra beslut och ansluter mig till dem som ser fram emot att fler i riksdagen avhyses med samma argument - att de poserar och umgås med högerextremister.
Men framför allt, har jag funderat över det här med Yasri Khan idag. Han menade att "Vi lever i ett demokratiskt land, då får jag hälsa hur jag vill." Se där har vi ett riktigt sandlåderesonemang; vi lever i ett demokratiskt land så då får jag bete mig hur jag vill. Nix. Då har man missförstått alltihop, anser jag. För att en demokrati ska fungera behöver vi ha respekt för varandra - inte bete oss som vi själva vill i skydd av den. Jag kan inte behandla en människa annorlunda på grund av hennes kön, religion eller hudfärg. Då har jag lämnat de demokratiska värdena.
I ett demokratiskt land har folket röstat fram ett sätt hur landet ska styras och vilka värden som är viktiga för oss. I Sverige har vi till och med en grundlag som säger att "all offentlig makt utgår från folket". Inte från kyrkan. Inte från någon kyrka. Inte från kungen. Från folket. Vi har också röstat om att alla lika mycket värda. Man som kvinna, barn som vuxen, o s v. Om vi ska börja acceptera olika regler för olika människor på grund av deras religion, så blir det tokigt, om de reglerna går emot våra demokratiska värden.
Demokrati är inte något vi har för alltid, utan något vi ständigt får slå vakt om. Därmed inte sagt att vi behöver bli så där melodramatiska som många är i sociala medier nu. Jag vet inte hur ofta jag läser: "Vad händer i vårt fina land/vår fina stad?" Den meningen gör mig skogstokig, inte minst för att den ofta står tillsammans med smygrasistiska påstående och får det att verka som att Sverige var någon jäkla Bullerbyidyll, innan... ja, innan vadå? Innan vi öppnade vårt land för folk i nöd? Innan vi stängde gränserna för folk i nöd? Innan vi tog in Sverigedemokraterna i riksdagen? Innan vi gick med i EU? Innan socialdemokraterna och miljöpartiet tog över makten? Innan vi löste upp unionen med Norge? Innan vi sekulariserade landet?
Det gör mig skogstokig eftersom vi svenskar verkligen inte är Guds (!) bästa barn. Vi behöver alla ta vårt ansvar för att våra demokratiska värden bevaras, för att vi fortsätter att sträva efter ett jämställt samhälle och behandlar varandra med respekt, såväl i det offentliga rummet som i hemmets inte alltid så lugna vrå.
Hej och god dag, och välkomna till vårt fina land!
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100