En inte helt planerad kväll och ett lätt kaos. Det är det som ofta gör mig lycklig, inser jag.
Tacos, kommer vi tidigt överens om. Och så är det stallet då. Men för övrigt är fredagskvällen fri. Så där bara fri. Och så kommer ett sms från lillasyster, som inte är det rent biologiskt men definitivt i hjärtat. Vad gör vi i helgen? Kom! jublar vi.

Jag kommer så väl ihåg den där tiden i livet, när jag inte hade familj. Hur jag kunde sakna den självklara tillhörigheten. Och jag skapade min egen familj sent i livet, när jag var 39. Därmed inte sagt att jag var ensam innan dess. I alla fall inte mer ensam än jag behövde vara, egentligen.

Jag hade en hel del fantastiska vänner som med en självklarhet öppnade sina hem för mig när jag hörde av mig. Vänner med barn, vänner med soffor, vänner med vänner. Så när jag kände mig lite rotlös och en smula ynklig kunde jag lätt förflytta mig in i en annan familj, välkomnas med en varm kram och ett glas vin, sättas i en soffa med ett nyvaket och nyss ombytt spädbarn i famnen och med en tillåtelse att bara vara och höra till.

I mitt nuvarande liv finns det inget som är så inrutat att det inte får plats en vän. Ett fullständigt ofarligt åtagande, eftersom mina vänner är generösa och ger så mycket tillbaka.

Därför blev just den här tacosfredagen fylld av skratt, diskussion, promenad, spel, mat, kärlek och två hundar som lyckades hitta en fredszon tillsammans. En sådan här fredag är full av livskraft och jag kan bara känna en fantastisk tacksamhet.

Detta är inlägg 59 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.