Dag 67

Getingarna - A-K 1-19
I helgens sommarvärme har de verkligen vaknat, uslingarna, men för ett gäng blir det en rekordkort sommar. Jag har sannerligen gjort mitt bästa för att ta kål på så många som möjligt, för att decimera antalet något innan deras larver hinner bli flygfärdiga. De jag slår ihjäl nu är ju drottningar.

Eftersom jag har haft min arbetsplats utomhus de senaste dagarna, så har den legat nära till hands - flugsmällan och i och med att jag med jämna mellanrum har studsat upp för att vifta till ett fly, så har smällan faktiskt slagit två "flugor" i en smäll: geting och pausgymnastik.

Det är en ynnest att ha ett jobb som kan utföras i stort sett var som helst, så länge det bara finns en stickkontakt i närheten. Det är en ynnest, men inte tur. För tur förutsätter ju att jag liksom bara råkat befinna mig på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Att jag sitter där jag sitter är inget annat än följden av en radda goda om än emellanåt obekväma beslut.

"Om du vill betala 7200 kronor för att skita utomhus, så" sa den dåvarande pojkvännen för snart 20 år sedan, när jag fick hyreskontraktet på det här huset som vid den tiden var hälften så stort, hade enbart kallvatten och utedass. Det ville jag. Pojkvännen däremot blev inte kvar så länge. Vi hade lite olika syn på det där med drömmar och gemensamma satsningar.

Och ju äldre jag blir, desto mer kan jag tänka på hur viktiga de där drömmarna har varit för mig i livet. Många har nämligen slagit in. Inte bara så där hippsan, hoppsan, utan för att jag har visualiserat dem och trott på dem, delat dem med andra och vågat fatta besluten som fört mig närmare dem. Jag är också glad över att jag så tidigt förstod vidden av att leva som om mina drömmer kunde uppfyllas. Som min väninna K säger på sin tysk-danska, när vi spelar tärning: "Du må tro på det!"

Getingarna ingår väl i och för sig inte i drömmen, då. Nej, jag gillar dem inte för fem öre och ja, jag inser att de alltid kommer att finnas här. Men om jag då väljer att drämma till så många som möjligt nu i början av sommaren, så arbetar jag i alla fall i riktning mot mina drömmar, i stället för att ge upp utan att ens försöka.

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100