Nr 131

Hur skulle jag inte kunna älska den här ön? Även om havet är föränderligt och långt ifrån stilla jämt. (Det här är trots allt första gången som vädret orsakat att vår hemresa blir senarelagd...)

Här har det alltid funnits tid och utrymme för systerskap, förtroenden och tankeutbyten. Precis som havet böljar samtalen fram och tillbaka, tar paus, hittar en ny riktning och ny energi.

Här finns också K mer närvarande än någon annanstans, så som hon var i sin krafts dagar. Vi hör hennes röst förmanande påminna om svarta hala klippor och fästingtäta snår, och när vi i morgon färdas hemåt över havet, är det henne vi ser framför oss vid ratten, säkert kryssande bland grynnor och skär.

Glädje byttes mot saknad och tårar när hon rycktes från oss. Denna plågsamma tomhet som tar över... Med tiden slutar ändå såren att vätska sig och ärren blir en del av vår historia. Glädjen som fördunklades, växer sig stark igen och nog känns det som att minnen glittrar starkast i ljuset. Här finns gott om ljus och skratt.

Violen som bara varit här liggandes i min mage och som halvårsbebis, intar nu ön på sitt sätt. Det är gott att se henne dofta sig genom rosenträdgården, kasta sig ner i det bräckta havet och cykla på en skavd sommarcykel till handelsboden.

Nya minnen föds här och nu och flätas ihop med de gamla i en livets väv. En blandning av sött och salt.