Dag 135
Vi har delat upp arbetsuppgifterna här hemma. Violen stryker och jag bloggar. 😉 Visst är det intressant så mycket som händer om man bara tillåter en viss väntan...
Jag erkänner, jag hör definitivt till dem som gillar att ha koll på läget. Jag älskar att planera och skriva listor, genomföra och bocka av. Men jag har inga större problem med att listorna blir inaktuella, att saker och ting händer som ändrar på förutsättningarna och att jag får stryka en del som var tänkt och istället skriva upp tre nya punkter. Jag har heller inga krav på att allt måste göras just så som jag vill och har tänkt mig - och det är nog min smala lycka, det.
Jag hade helt klart en bild av hur det skulle vara att vara förälder och fått stryka några av de förväntningarna (fast inte särskilt många) och lägga till desto fler faktorer som jag inte hade räknat med. Jag hade till exempel inte räknat med att mitt barn skulle bli så infernaliskt klokt så snabbt... Hon är trots allt bara tolv...
Nu står hon i badrummet med stora korgen som är överfull av strykning. Strykning ägnade jag mig åt tillräckligt förra sommaren, då jag strök allt vi hade liggandes och som skulle bodelas. För att göra det uthärdligt såg jag alla säsonger av Downtown Abbey medan strykjärnet plattade till den ena handduken efter den andra. Jag gillar verkligen inte att stryka och man kan lugnt säga att jag fick min beskärda dos av det då, så när Violen på eget bevåg plockade fram strykjärnet idag och erbjöd sina tjänster för 2 kronor/kökshandduk, 20 kronor/bordsduk och så vidare, så var valet lätt.
Jag hade inte räknat med att vissa saker i föräldraskapet kan gå så fantastiskt lätt. Men till stor del handlar det nog faktiskt om att skapa utrymme för delaktighet och medansvar; det här hemmet är på intet sätt mitt hem, utan i högsta grad vårt, Violens och mitt. Släpper jag inte in henne i de vardagliga göromålen, så kommer hon inte att känna sig delaktig. Nu tar hon för sig, bit för bit och hade jag kommenderat strykning hade det självklart inte varit lika lockande, som nu när hon kommit på det själv.
Jag tror inte heller att hon hade behållit entusiasmen över sin uppgift lika länge, om jag hade satt upp riktlinjerna för hur hon skulle utföra uppdraget. Hon får utföra det efter eget huvud - och jag lovar, det blir hur bra som helst. Medan jag bloggar växer högen av väl strukna och vackert vikta handdukar.
Det är - förstås - väldigt likt hur jag själv fungerar. Får jag ett uppdrag av någon som litar på att jag klarar av det, så gör jag mitt allra bästa för att leva upp till det. Är det däremot någon som verkar tveka över min förmåga och vill bestämma i detalj hur det ska utföras, så kan jag känna att det lika gärna kan vara; varför be mig, om hen ändå vill ha det gjort på sitt eget sätt?
Sådär, söndagen går över i kväll. Jag ska ta och räkna ut hur mycket jag är skyldig för Violens utförda arbete. Inser att mitt stora antal kökshanddukar kommer att ruinera mig... Tur att det finns Swish... 🙂