Tack för all respons på gårdagens inlägg!

Idag har jag lite ont i magen, som om jag gjort något otillåtet. Det hänger helt ihop med det jag skrev i går. Det är ju det som är så tufft, att något som hände för 15 år sedan fortfarande kan sitta som en ångestklump i magen. Att jag fortfarande känner den där skammen.

När jag kom tillbaka till min hemstad efter sejouren i Värmland  (ja, det var där som gårdagens berättelse utspelade sig), mötte jag en bekant. När han frågade hur det kom sig att jag slutade min anställning, så tog jag ett djupt andetag och berättade. Jag berättade och jag berättade. Orden rann ur mig.  Han lyssnade helt tyst. Sedan sa han med eftertryck: "Det här får du inte hålla tyst om, Anna-Karin, du måste ut och berätta om det."

Det gjorde otroligt gott att höra det. Att få bekräftelse från någon att det jag varit med om var fel. Så nu gör jag det. Berättar.

Fortfarande får jag, som sagt, ont i magen när jag blottar mig. Men efter att jag hörde Berit Åhs föreläsa i Skövde för en sådär sju år sedan, kan jag hantera det bättre. Hon satte ord på det jag hade varit med om. Hon synliggjorde det jag varit med om och tänk så viktigt det är, att vi hjälper varandra att synliggöra det någon annan råkar ut för och att vi är många som vågar berätta. För ju fler som berättar, desto lättare är det för den som blir utsatt att förstå mönstret.