Jag hade tänkt att skriva något helt annat idag. Men kvällens Eurovision Song Contest förändrade scenariet. Dels blev jag ju hur sen som helst, men framför allt: jag blev helt knockad av Europas stöd för Conchita Wurst.

Jag vet, det är bara en sångtävling. Eller?

Nja, idag ska vi inte förakta någon arena som kan påverka den verklighet vi lever i. Och det som hände idag var att majoriteten av Europas länder sa: Nu får det ta mig f-n, vara nog!

Vi är lika värda allihop, oavsett nationalitet, sexuell läggning, kön eller vad som helst. Vi är hur olika som helst och lika mycket värda. Svårare än så är det inte. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Jag bara älskar när det blir en sådan uppslutning, som det blev i kväll. Österrikes Conchita Wurst, dragqueenen som föredrar pronomonet "hon" och som har ett välansat skägg och läppglans, fick ta emot tolva efter tolva efter tolva. Och jodå, till och med fem poäng från Ryssland. Fast jag tror inte Putin röstade.

Det var en röst på jämlikheten och en ordentlig känga till fascismen som sprider sig allt mer, och i fascismens spår också antifeminismen och homofobin.

Det som dessutom var skönt, var att Conchita inte bara vann på att hon sticker ut från mängden. Hennes sång och framförande var helt fantastiskt bra. Hon stod där stilla och sjöng, stark, med en röst som fick håren att resa sig på armarna och en text som handlade om kärlek större än den som ofta målas upp i de här sammanhangen.

Jag hade tänkt att skriva om hur vi klarar mer än vi tror. Det får bli i morgon i stället. Fast Conchitas seger i kväll blev ju en finfin inledning. 🙂