Dag 122

Jag blir så girig när det är sommar. Vill bara ha mer, mer, mer! Det räcker inte med tre månader. Tolv veckor, det är ju en evighet. Men nej, jag hackar ner den till ingenting och konstaterar bedrövat att nu är den snart över.

Ge mig en het dag och jag lovar att det blir bättre. Men så här är det varje år i början av juli. När juni är över, då går det mot slutet. Vilket ju faktiskt inte stämmer alls. Vi har väl knappt kommit till mitten egentligen. Det beror väl på att sommar för mig är ljus. Jag toklängtar efter ljuset under hösten och vintern, går numer nästan sönder av grådask och dis. Det där måste jag försöka komma till rätta med. Jag brukade ju älska hösten!

Och så är det där med midsommarens alla blommor. Alla dessa fantastiska blommor i bjärta färger. Mina färger. Rapsfältens knallgula fält mot en blå himmel, vallmons orangeröda, midsommarblomstrens nästan koboltblå, röblärans cerise och smörblommans gula i ett enda härligt virrvarr. Nu har de blommat över och mina ängar som upptar en majoritet av min tomt, står nu överblommade. Passé. Inte ens kirskålen blommar längre...

Fast jag vet ju att det inte stämmer, för nya blommor tar vid - om än i sobrare färger. Dovt gula renfanor, johannesörter och den något ljusare gulmåran, som pryder vägkanterna tillsammans med mörklila tistlar, smäckra rallarrosor och gräs med okända namn. Naturen går hela tiden i harmoni, hittar sina färgskalor.
Så hur svårt kan det vara, att komma till ro med insikten om att sommaren inte endast är en solig sommardag i juni, veckan före midsommaren. Att de veckorna som följer därefter inte är ett dugg kortare än veckorna i november eller februari. Och att även om veckorna till slut är över, så finns den här sommaren kvar länge, i foton, konservburkar och nedfrysta jordgubbar efter dagens utflykt till självplocket.

Hur svårt kan det vara?