Dag 53
Jag blir alldeles kallsvettig när jag inser att det är april och min slutsiffra är 1. Men va... skickar de inte ut kallelse till Bilprovningen längre?
Denna avreglering! Har jag inte sagt att det var bättre förr när staten hade koll åt mig?! Det är illa nog att jag inte fått på sommardäcken än (har visserligen inte dubbdäck, men ändå), men att dessutom åka omkring i en bil som är belagd med körförbud... Och att inte ha tillgång till bil när man bor som jag gör, det är inte det lättaste, minsanna.
Nämner min prekära situation för en väninna som berättar att hon var i en liknande situation en gång, men när hon kom till besiktningen visade det sig att hon hade varit där för tre månader sedan! Snacka om att ha teflonminne! 😀
Jag kan inte släppa det här att jag inte har fått något papper om vare sig tid för bilprovning eller körförbud, men bestämmer mig för att det är säkrast att åka ner till Bilprovningen så fort som möjligt. Tvättar bilen först, det känns som en god idé. När jag kommer ner är det - kors i taket - ingen kö. Jag anmäler min bil inne i dataterminalen och innan jag ens hunnit sätta mig i bilen igen, är det min tur att åka in.
Jag låter bilen rulla in tills besiktningsmannen håller upp handen. Jag vevar ner rutan.
- Den här bilen är redan besiktigad.
- Va?! Du skojar?
- Nej, du var här 2014 och ska inte hit förrän i november.
Men va schöen?! Vad hände med den årliga besiktningen?
Jag lovar, det är första gången jag backar ut från en besiktningshall. Sedan rullar jag hemåt. I en ren och helt laglig bil.
Det är ingen ordning på nånting nu för tiden... Allra minst på mig själv, kan jag glädja väninnan med... 😉
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100